Inkomstfördelning

JulshoppingUppsala

Det lackar mot jul, den tid på året då vi kanske oftast försöker tänka goda tankar. Och då kanske inte bara på våra nära och kära utan även på de utsatta, de som har det svårt. Begreppet jämlikhet är kanske ännu inte helt politiskt korrekt att ta upp, men självklart vill vi inte att någon ska behöva lida. Inte ens de illa klädda romer som från varje gathörn nu tränger sig in i våra medvetanden. Några av oss berörs illa av deras fruktansvärda tillvaro, andra av att de cyniskt försöker utnyttja våra dåliga samveten.

”Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov.” Historien har visat att den devisen inte leder till rika blomstrande samhällen. Total jämlikhet utan hänsyn till individens insats fungerar inte om vi utvärderar försöken i tex gamla Östeuropa, Nordkorea och Cuba. Men sannolikt kan man åstadkomma lika stor misär i samhället om man går för långt åt andra hållet, alltså om man låter var och en leva helt på sina egna meriter och negligerar att ingen – inte ens den mest framgångsrike av framgångsrika – kan åstadkomma ett dyft utan att andra individer och företag intar rollerna som kunder och leverantörer, samt därtill att samhället bidrar med infrastruktur, rättsväsende osv.

Antag att vi väljer ett regelverk i samhället som leder till att allt fler blir överflödiga i produktionsapparaten och att den som inte kan försörja sig själv får ett mycket begränsat stöd av andra genom det allmänna. För varje procent av befolkningen som slås ut och förlorar sin köpkraft i en sådan process minskar efterfrågan på flertalet varor och tjänster, varför de som äger produktionsapparaten hamnar i överkapacitetsproblem och väljer att dra ner produktionen vilket leder till ännu fler i utanförskap. Minskade resultat för företagen leder till sjunkande kurser på dess aktier. Dessa och andra tillgångar såsom t ex fastigheter skulle minska i värde. Är tillgångarna satta i pant av sina ägare – vilket fastigheter och aktier ju ofta är – skulle tvångsförsäljningar bli vardagligen förekommande och stora förmögenheter skulle raderas ut eller hamna i nya händer och den 29 oktober 1929 skulle vara här igen. Det var dagen för den stora börskraschen på Wall Street. Dagens ensiffriga %-tal för utanförskap skulle kunna växa till 10, 20 eller 30%. Grekland har 30% arbetslöshet idag! Men kan vi nå 30% så kan vi även nå 50% eller ännu högre och katastrofen vore över oss i vår till synes trygga skandinaviska tillvaro.

Den långa 30-talskrisen följde av en implosion av uppblåsta balansräkningar hos banker, företag och hushåll efter att tillgångars värden blåsts upp i kedjebrevliknande processer och orealiserade värdeökningar tagits ut och konsumerats upp. Men kan vi ånyo försätta oss i en situation där vi hellre svälter än odlar och skördar mat för att äta oss mätta? Där vi hellre låter mineraler och andra naturtillgångar ligga kvar i marken än att ta upp dem och förädla dem till de varor och tjänster vi behöver? Där vi hellre låter hus stå tomma än att ge folk tak över huvudet. Ingen människa skulle väl vilja ha en sådan värld, så skulle vi verkligen frivilligt kunna försätta oss i en sådan sits? Nej, rimligen inte. Men likväl var det precis vad som hände i USA efter den stora börskraschen på Wall Street den 29 oktober 1929. Och eftersom den ekonomiska analysen av vad som skedde och vilka misstag som begicks ingalunda är entydig, så har vi kanske inte riktigt lärt läxan. Ja, vi har väl egentligen aldrig förstått läxan? Så kanske, ändå, att det kan hända igen.

”Som redan påpekats är det lättare att redogöra för boomen och kraschen på aktiemarknaden än att förklara dess betydelse för den efterföljande depressionen. Orsakerna till den stora depressionen är ännu långt ifrån klarlagda.” (JK Galbraith, Den stora börskraschen, Ordfront, utgåva 2002)

Stora klyftor i samhället riskerar tvivels utan att leda till oro, med strejker, demonstrationer och andra inslag som alla motverkar en lugn och effektiv produktion av varor och tjänster. Så utan att påstå att en ny 30-talsdepression vilar runt hörnet pga en händelseutveckling likt den ovan skisserade, så vill jag ändå fästa uppmärksamheten på fördelningsfrågorna. Ekonomi mäts inte bara i balans- och resultaträkningar och dessas förändringar över tiden. Det finns även en fördelningsdimension och den är viktigare än vad dess utrymme i debatten indikerar.

Det vanligaste spridningsmåttet i ekonomin heter Gini-koefficient. Det presenterades år 1912 av den italienske statistikern och sociologen Corrado Gini och byggde i sin tur på den amerikanske ekonomen Max Lorenz arbete. En Lorenzkurva är enkelt uttryckt den kumulativa relativa funktion som uppstår om man ställer upp ett lands invånare på led efter stigande inkomst. Ginikoefficienten är sedan den yta som uppstår mellan Lorenzkurvan och diagonallinjen.

Nedan förklaras begreppen grafiskt och därtill illustreras några länders Gini-koefficienter år 2010.

Gini

Om alla innevånare hade haft samma inkomst skulle den översta linjen, diagonalen, avbilda den kumulativa frekvensen. Då är Gini-koefficienten 0 (dvs ojämlikheten obefintlig). Om den rikaste hundradelen av befolkningen hade haft all inkomst i landet skulle den understa linjen, den som kryper längs den vågräta axeln visa den kumulativa frekvensen. Då är Gini-koefficienten 1 (dvs ojämlikheten total). Däremellan avbildas Sverige, USA och Sydafrika. Siffrorna är tagna från ett nummer av tidningen Affärsvärlden förra året (avbildas nedan).

Ginitabell

I avsaknad av underliggande data med inkomst per centil och land är kurvorna i grafen ovan konstruerade för att visa hur Lorenzkurvor med just dessa Gini-koefficienter kan se ut.

Självfallet är det svårt att tolka jämförelser av olika länders Gini-koefficienter. Länder har olika upplägg av skattesystem och välfärdstjänster. Tyvärr och obegripligt nog sker rapporteringen av Gini-data med mycket stor eftersläpning. Men den internationella tendensen är ändå rätt tydlig, vi går mot ökade klyftor i våra samhällen så långt vi nu kan se. Just i Sverige har dock nivån legat stabilt på mellan 24% och 25% mellan 2008 och 2011 mätt på disponibel inkomst efter skatter och transfereringar (Källa: SCB). Fick vi ta del av Gini-koefficienten såväl före som efter kapitalinkomster, liksom före och efter skatter och transfereringar skulle vi lättare kunna bedöma effekten av vårt trygghetssystem. Det skulle förbättra beskrivningen av verkligheten och därför även tydliggöra vitala delar i den ekonomi-politiska debatten.

Alltså: det är inte bara viktigt hur välståndet utvecklas för den genomsnittlige svensken (=BNP/capita). Fördelningsfrågorna är också viktiga. Så även om en alltför låg Gini-koefficient säkert kan bottna i ett kvävt utrymme för privata initiativ i samhället och därför verka hämmande för BNP-utvecklingen, så är det samtidigt en rätt allmänt stödd hypotes – som jag dock själv aldrig sett testad – att den marginella konsumtionsbenägenheten är större i de lägre inkomstgrupperna. Det skulle alltså vara mer sannolikt att en låginkomsttagare använder en extra 1000-lapp till konsumtion eller produktiv investering än att en höginkomsttagare gör det. Om hypotesen stämmer vore det alltså effektivt ur BNP-perspektiv med en hög grad av ekonomisk utjämning inom befolkningen.

Bortsett från ovanstående avvägning är likväl Gini-koefficienten ett uttryck för hur väl man håller ihop samhället och bekämpar den relativa fattigdomen. Att därför förena Gini-koefficienten med BNP/capita till ett fördelningskorrigerat välståndsmått kanske inte är en så dum idé?

Välstånd = (BNP/capita) * (1 – Gini-koefficienten)

Fast egentligen är kanske inte välståndsmått baserade på BNP de allra mest intressanta. Det är bara att gå till sig själv. Är det verkligen det år man haft den högsta konsumtionsutgiften som man åtnjutit det största välståndet? Det här får vi ta och utveckla en annan gång. Nu ska vi förbereda oss för helgerna.

En lika God Jul tillönskas ALLA!

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?
  1. Intressant, väl skrivet och väl förklarat. Gini-koefficienten är en nyhet för mig.

    Jag uppfattar att samhälles jämställdhet är korrelerat till Gini-koefficienten och kanske även dess välfärd. Men hur står sig Gini-koefficienten gentemot befolkningens skattning av lycka? Norska staten har tvivelsutan god ekonomi och norrmännen brukar ligga i toppskiktet på lyckorankinglistor men ligger ”sämre” till än Sverige i Gini-indexeringen. I Bhutan premieras politikernas strävan efter lyckotillväxt snarare än ekonomisk tillväxt. Hur avspeglas det måntro? Förmodligen inte alls – men värt att studera kan jag tycka.

    Lyckoranking (LR) skulle kunna föras in som en inverterad faktor i ovanstående ekvation så att man strävar efter ett så högt LV (LyckoVälstånd) som möjligt där

    LV = [(BNP/capita) * (1 – Gini-koefficienten)] / LR

    Mätt på detta sätt skulle en lista på några godtyckligt valda länder se ut som följer:

    Danmark: LV = [37000 * (1-0.24) ] / 1 = 28000
    Norge . LV = [53000 * (1-0.28) ] / 2 = 19100
    Sverige: LV = [40000 * (1-0.23) ] / 5 = 6200
    Luxemburg: LV = [80000 * (1-0.26) ] / 19 = 3100
    USA: LV = [48000 * (1-0.46) ] / 17 = 1500
    Ryssland. LV = [17000 * (1-0.41) ] / 68 = 148
    Sydafrika: LV = [11000 * (1-0.58) ] / 96 = 48

    Man ser omedelbart att LyckoRankingen, LR, har mycket stort genomslag – ett land som Luxemburg med skyhögt BNP/capita hamnar ganska långt ner på listan medan Danmark hamnar i topp trots ett BNP/capita som är hela 23% lägre än Sveriges. Av detta lär jag att Bhutan är på rätt spår med sin premiering av lyckotillväxt. Men av allt att döma har de en lång väg att vandra ännu – de finns tyvärr inte ens med i FNs World Happiness Report 2013.

    Källor:
    BNP / Capita:
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_l%C3%A4nder_efter_BNP_(PPP)_per_capita

    Gini-koefficienten:
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_l%C3%A4nder_efter_inkomstf%C3%B6rdelning

    Lyckoranking:
    World Happiness Report 2013
    http://issuu.com/earthinstitute/docs/worldhappinessreport2013_online

    Svara
    • P-O Hörnquist says:

      Tack för bidrag Staffan. Lycka är självfallet ett intressant begrepp för ekonomer och lyckoforskningen har ju etablerat sig som en del av nationalekonomin. Jag följer den ”på avstånd” och kommer säkert att ta upp den i kommande artiklar. Dock stödjer jag inte din metod att väga samman ett rangordningstal med ett mätetal. Såväl BNP/capita som ginikoefficient är ”absoluta” mått, även om det senare i och för sig mäter en spridning. Rangordningstalet är dock helt relativt och innebär att lyckoförändringar i ett land kan förändra rangordningen och därmed påverka resultatet i ditt sammanvägda mått även för andra länder. Att väga samman absoluta och relativa mätetal tror jag därför landar i resultat som de flesta vetenskapsmän skulle finna svårtolkade och svåranvändbara – om än kanske spännande.

      Svara

Lämna en kommentar.