Inflation och arbetslöshet


Bild: QiFO

Visst är det intressant med ekonomiska samband. Löner är en tung del av de flesta varors och tjänsters totalkostnad. Om lönerna skulle öka (snabbare än produktivitetsutvecklingen) skulle företagen därför behöva höja sina priser (eller sänka sina vinster).  Lönen är priset på produktionsfaktorn arbetskraft. ”Inpriset” på produktionsfaktorerna påverkar alltså ”utpriset” på produkterna. (Häpp!) Lönerna i sin tur beror (precis som alla andra priser)  på utbud och efterfrågan. När efterfrågan på arbetskraft ökar stiger dess pris och tvärtom. Just lönesättning är förvisso noga reglerad i lagar och avtal, vilket kan förskjuta och förvilla sambanden en smula, men likväl gäller även arbetskraftens prissättning ytterst under naturlagen om utbud och efterfrågan . Ökad sysselsättning (minskad arbetslöshet) bör således driva lönenivåerna uppåt och stigande löner bör driva priserna på varor och tjänster (inflationen) uppåt.

Alltså bör det finnas ett statistiskt samband mellan arbetslöshet och inflation. Detta samband kallas Phillipskurvan och upptäckten av sambandet utgör nationalekonomi på nobelprisnivå! Ser man på Phillipskurvan för Sverige ovan så förefaller det förvisso finnas ett sådant tydligt statistiskt samband mellan de båda parametrarna. Korrelationen är hela 75%, därtill negativ såsom teorin föreskriver. Men om man delar upp tidsserien i två delar, 1981-1992 (övre rundeln till vänster), samt 1993-2021 (nedre nystanet till höger) så är korrelationen under 40% i den första och under 20% i den andra delen. Tveksamt därför om Phillipskurvan har något tydligt stöd i empirin. Sambandet kan bero på ett underliggande ”shift” i ekonomin i samband med 90-talskrisen. Eller något annat. Verkligheten är oftast mer komplicerad än vad modellerna klarar av att beskriva, än mer förklara.

Andra produktionsresurser, såsom energi och kapital, påverkar också produkternas totalkostnad, men då deras andel oftast är mindre än lönerna blir genomslaget på priserna, dvs inflationen, lägre. Likaså bör påminnas om att produktionsresurserna ”råvaror” och ”insatsvaror/tjänster” i sig är produkter som skapats av arbetskraft, energi, kapital och andra råvaror eller insatsvaror/tjänster. Betänk vidare att skogen eller åkern, som yttersta resurskälla, i sig inte får någon ersättning för det virke eller de grödor de lämnar ifrån sig, inte heller vattenfallet för dess elkraft. Det är ägarna som får ersättningen och efter betalning för insatsvaror/köpta tjänster och för arbetskraften i form av löner kan de behålla resten som utdelning då detta utgör vinst. Lånat kapital är för övrigt en tjänst som man betalar hyra för (ränta). Långivaren/banken som får räntorna i inkomst betalar i sig utöver sina insatsvaror/köpta tjänster lön till sin personal och utdelning till sina ägare. Allt vi betalar för köpa eller hyrda varor och tjänster går således ytterst till löner och vinster. (Ersättning för Arbetskraft och Kapital!)

Men åter till inflationen. Inflation är det samma som prisökningar. Och ett pris uttrycker relationen mellan pengar (tex 20 kr) och varor (tex en glass). Ett sätt att skapa inflation är därför att skapa mer pengar. Då blir pengarna mindre värda och varorna följaktligen nominellt dyrare. Faktum är att vi har en stabil tillväxt i penningmängden – dock inte den synliga delen som utgörs av kontanter, för den delen minskar, men väl på våra bankkonton. Denna tillväxt står bankerna för genom sin utlåning. Dels är alla ovetande om/ointresserade av penningmängdens utveckling (Häpp!) och förhoppningsvis har bankerna fullgoda säkerheter för sin utlåning, så vi släpper det spåret i vår jakt på inflationens kärna. Här sitter dock många mindre utvecklade länder fast i en allmän misstro mot det egna landets valutas värde, oftast till följd av misskötsel av landets ekonomi. Om folket inte litar på pengarnas värde kan inflationstakten bli hur hög som helst!

Med en (upplevt) stabil penningmängd har vi likväl två kvarvarande inflationsdrivande krafter. Ökad efterfrågan på, eller minskat utbud av, varor och tjänster. Ökad efterfrågan innebär alltså att folket plötsligt efterfrågar mer varor än vad producenterna kan leverera. Detta kan lätt hända för specifika enskilda varor (mode, senaste telefonen e dyl) men sällan på hela varu/tjänste-marknaden samtidigt. Möjligen kan vi misstänka att vi just nu släpper loss ett uppdämt konsumtionstryck från pandemitiden och att denna speedade efterfrågan temporärt lyfter prisnivån – åtminstone i vissa branscher. Annars krävs nog att befolkningen fått ökad köpkraft vilket i sin tur normalt kräver att produktionen ökat först. Och då finns det ju också mer varor och tjänster att tillgå och inflation bör följaktligen inte uppstå. Möjligen kan efterfrågeöverskott uppstå i situationer där ett land plötsligt får stora nya exportframgångar, vilket berikar landets befolkning och ökar dess efterfrågan på varor och tjänster. Detta torde inte vara särskilt vanligt.

Återstår då inflation till följd av minskat utbud. Detta är sannolikt den vanligaste typen av inflation i utvecklade ekonomier och troligen orsaken till vår nuvarande inflationspuckel.  Om vi till följd av krig och stormaktspolitik plötsligt inte kan köpa lika mycket spannmål, djurfoder och konstgödsel till goda priser som förut (från Ukraina och Belarus) stiger priset på de volymer som går att få tag på. Detta innebär att all livsmedelsproduktion minskar och därför blir dyrare. Samma sak när mängder av containerfartyg ligger utanför Shanghai och andra kinesiska hamnar oförmögna pga Covid-restriktioner att lasta och skeppa kläder, hemelektronik och andra konsumtionsvaror till västvärden – då stiger priserna på de kläder och den hemelektronik mm som finns till försäljning hos oss. Likaså blir tillgängliga oceanfrakter dyrare när en stor del av handelsflottan inte kan användas fullt ut, vilket slår mot i princip alla varu- och tjänsteområden. Likaså har energitillgången i Europa minskat pga politiska beslut och konflikten med Ryssland. Tillgänglig energi blir därmed dyrare enligt lagen om utbud och efterfrågan.

Gissningsvis är det dessa ovanstående krafter som primärt ligger bakom vår nuvarande inflationspuckel. Klimatomställningens krav och regelverk på olika områden kanske också begränsar produktion och därigenom driver inflation? Kanske finns även andra orsaker? Trist att nationalekonomerna inte på ett tydligare sätt kan identifiera dessa krafter och redogöra för deras styrka och branschpåverkan på olika lång sikt.

I stället talar ekonomerna mest om vikten av att bekämpa inflationen med höjda räntor. Tanken är helt enkelt att utnyttja det förmodade Phillips-sambandet mellan arbetslöshet och inflation vi beskrev ovan. Men baklänges. Med högre arbetslöshet ska lönerna pressas ner och därmed även trycka priserna (inflationen) nedåt.

Höjda räntor åtgärdar i sig inte någon av ovanstående redovisade inflationsorsaker. I stället ökar de företagens befintliga räntekostnader, vilket i sig kan driva inflationen uppåt ytterligare. (Capiche?) Höjda räntor minskar dock också hushållens konsumtionsutrymme och företagens investeringsvilja, vilket avser att sänka efterfrågan på varor och tjänster och därmed företagens efterfrågan på arbetskraft. Oavsett om lönerna initialt höjs för att ”täcka” inflationen eller inte, så är nationalekonomernas tanke att företag ska slås ut så att arbetslösheten ökar, löneutvecklingen vänder och pressas nedåt. Med tanke på den centrala lönebildningsmodellen i Sverige känns sådant utfall dock rätt osäkert.

Centralbankerna vill alltså genom medvetet högre räntekostnader göra konsumtion och investeringar dyrare/olönsamma för att få upp arbetslöshet och bidragsberoende och på så sätt pressa ner efterfrågan, dvs BNP och inhemska löner så att det senare möjliggör sänkta priser och på sätt ”kompenserar” den inflation vi drabbats av pga utbudsfenomen i världsekonomin via Covidpandemi och krig i Ukraina. Både sjukdomen och medicinen innebär press nedåt på BNP och köpkraft. Pest ska fördrivas med kolera.

Den underliggande bristen på importerad energi, spannmål, fraktkapacitet mm, som utgör själva inflationen, kommer räntehöjningarna som sagt inte att kunna åtgärda. I stället blir det andra varu- och tjänsteområden med större inslag av svenska löner, som i bästa fall kommer att bli billigare dvs prisrelationerna mellan olika varu- och tjänstegrupper kommer att förstärkas ytterligare. Energi, spannmål, frakter mm kommer således att bli ännu dyrare i förhållande till andra varor och tjänster.

Förutom att det är tveksamt om räntemedicinen har avsedd effekt så undrar man: Är detta verkligen vad nationalekonomin har att erbjuda i sin verktygslåda? Är det verkligen så viktigt att ökad knapphet på centrala insatsvaror inte ska få påverka prisnivån? Missväxt på plantagerna i Brasilien får höja kaffepriserna, men minskad tillgång till spannmål, foder, konstgödsel, energi och frakter som höjer så gott som alla produkters kostnader, särskilt livsmedel, måste kompenseras med sänkta priser på andra områden. Den totala varukorgen får inte se dyrare ut, trots att knapphet av centrala varor och tjänster bevisligen uppstått. Även om man lyckas få prisindextalet att stå still, så är varukorgen självfallet ändå de facto dyrare då vi inte råd att konsumera lika mycket varor och tjänster som tidigare. Man undrar onekligen. Kan någon förklara?

Samtidigt känns ändå en räntenivå på 3-4% betydligt naturligare och sundare, än en dopad nivå på under 1%. Vi måste tro på framtiden så sparande måste belönas! Och dessutom ropar vårt klimat efter minskad konsumtion och minskade klimatfarliga utsläpp. Men det är en ödets ironi att vi kanske kan få uppleva detta på grund av inflationen. För det har inte det minsta med inflation att göra.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.