Handeln med utsläppsrätter 2018


Bild: Foto-Rabe, Pixabay

Ekonomer hävdar ofta att man med ekonomiska incitamentsmodeller kan uppnå önskade effekter inom i princip livets alla områden, inte minst inom miljö- och klimatområdet. Inom EU har man sedan 2005 prövat ett system med handel med utsläppsrätter. Tanken är att alla som släpper ut växthusgaser måste äga utsläppsrätter i motsvarande utsträckning. Sådana tilldelas systemets aktörer efter en sinnrik algoritm, men med en gradvis minskad tilldelning för varje år. Utsläppsrätterna kan köpas och säljas mellan aktörerna och tanken är att för varje år som går ska allt fler aktörer välja att minska sina utsläpp, hellre än att köpa på sig utsläppsrätter som pga minskad tillgång blir allt dyrare. Det blir lönsamt att minska utsläppen.När vi nu summerar 2018 (med preliminära data) kan vi dock ännu en gång konstatera att det går trögt.

Våra utsläpp ligger fast runt årsnivån 20 miljoner ton. Så här skriver Naturvårdsverket i sin kommentar:

År 2017 ökade utsläppen från järn- och stålproduktion. Dessa har nu istället minskat under 2018. Samtidigt ökade 2018 utsläppen från el- och fjärrvärmeproduktion jämfört med 2017 i ungefär lika stor grad som järn och stålindustrins utsläpp minskade (cirka 2% av hela ETS utsläppen i Sverige). I kombination med en ökning av utsläppen från andra branscher till exempel raffinaderier och pappers- och massaindustrin så var det under 2018 en svag ökning av de totala utsläppen inom utsläppshandeln i Sverige.”

Vi noterar dock att tilldelningen snart också kanske når ner till 20-miljonersnivån. Förhoppningsvis får vi då se våra utsläpp inom ramen för detta handelssystem minska. Men säkert är det ju inte. Det kan också stanna vid att Sveriges aktörer övergår från att sammantaget vara nettosäljare till att bli nettoköpare av utsläppsrätter och fortsätter med oförändrade utsläppsnivåer. Vi får då ställa vårt hopp till att minskningar görs i övriga delar av EU. Men vi får inte heller glömma bort denna lilla mening i Naturvårdsverkets text:

”Utsläppen från de anläggningar som ingår i handelssystemet står för cirka 37 procent av Sveriges nationella klimatutsläpp.”

 I grafen finns även en kurva som visar på ”Kyotoambition”. Den refererar till vad Wikipedia beskriver på följande sätt: ”Kyotoprotokollet är en internationell överenskommelse, sluten den 11 december 1997 i Kyoto i Japan, därav namnet. Avtalet, som trädde i kraft den 16 februari 2005, hade som mål att de årliga globala utsläppen av växthusgaser skulle minska med minst 5,2 procent från året 1990 till perioden 2008-2012. På klimatkonferensen i Doha 2012 blev det enighet om att förlänga avtalet till år 2020.”

Med en årlig minskning med 5,2% sedan handelssystemet infördes 2005 skulle vi nu ha legat på mindre än hälften av de utsläppsvolymer vi gör inom detta system. Faktum är de åtta största utsläpparna i landet ensamma fyller den kvot som Kyoto-ambitionen pekar på. Totalt har vi 741 registrerade svenska aktörer i systemet. Tabellens siffror utgör ton CO2-ekvivalenter.

Totalt är Sverige nettosäljare av utsläppsrätter. Men som synes är alla utom två aktörer på topplistan nettoköpare av utsläppsrätter. Luleås aktörer på första och femteplats kan dock i huvudsak lösa sin obalans internt.

Den totala utmaningen är tuff, vilket vi nu dagligen får rapporter om via media. Säkert fungerar handel med utsläppsrätter och kan hjälpa till i denna vår framtidsavgörande fråga. Men systemet kräver kontroller. Och det kräver att våra valda politiker runt hela klotet vågar skärpa upp ambitionen och minska tilldelningstakten snabbare. Får man inte systemet att fungera så tvingas man ta till kvoter och förbud i stället. Till ekonomernas förtvivlan i så fall.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.