God och dålig ojämlikhet


Bild: Pixabay

Lundaekonomen Andreas Bergh fick den 11 februari på prime time i public service-tvs program Idévärlden lägga fram sin teori att all ojämlikhet inte är av ondo. Dålig ojämlikhet är den som följer av korruption och maffiametoder. God ojämlikhet följer av enskilda individers fria beslut tagna under stabila och kända spelregler. Procedurerna bakom den eventuellt ökande ojämlikheten är avgörande för hur den ska värderas. Att yttra sig om ojämlikheten baserat på ett enstaka års värden är också vanskligt, då vissa individer just detta år kanske väljer att studera under knappa omständigheter för att senare i livet få skörda en större rikedom.

Filosofen Katharina Berndt Rasmussen samt författaren och konsulten i politiska policyfrågor Per Molander opponerade, vilket inte verkade vara alltför besvärligt. Alla var visserligen överens om att en bra och jämlik skola är en hörnsten (jämte en fungerande rättsskipning mm) för ett jämlikt samhälle, men när Rasmusson tog ställning mot utdelning av vinster ur välfärden, gick Bergh i polemik och påstod att han inte såg något problem med att företag som förbättrar skolan samtidigt tar ut vinster ur verksamheten. Han råkade – möjligen något oöverlagt – tom påstå att han inte kunde gå i god för att dessa uttagna vinster skulle kunna höja kvalitén i skolan ytterligare om de hölls kvar i verksamheten. Ridå!

Per Molander påpekade bland annat att ojämlikheten alltid ökar när allt går sin gilla gång. De som är smarta och starka lyckas alltid förbättra sina positioner lite mer än de som är osmarta och svaga i samhället. År efter år pågår dessa ”procedurer” (för att använda Berghs nyckelord), även i demokratiska och rättstrygga samhällen. Är detta rättvist?

Som ofta i denna typ av program talade aktörerna huvudsakligen förbi varandra. Bergh argumenterade inte för total ojämlikhet och Rasmussen/Molander inte för total jämlikhet. Berghs tes visade sig efterhand bara vara att vissa goda procedurer medför ökad ojämlikhet men de är ändå värda att försvara. Se programmet på SVT Play om ni så önskar. Eller läs tidigare artiklar i ämnet här, tex den som publicerades den 28 november ifjol. Där lyfte jag den filosofiska konflikten mellan den suveräna äganderätten till allt som marknadskrafterna genererar och det lika människovärdet och den ekonomiska solidaritet under vår korta jordevandring som borde följa därmed. Frågorna är inte enkla. Att ojämlikhet till följd av maffiavälde och korruption är av ondo är förvisso inte särskilt kontroversiellt. Inte heller att extra ansträngningar ska belönas mer än lättja. Därom var alla i programmet överens. Men i alla fall för opponenterna var jämlikhetsfrågorna mer komplexa än så. All inkomst- och förmögenhetsfördelning som uppstår till följd av individernas fria beslut under kända regler är kanske inte rättvis och försvarbar? Därtill håller jag kvar min hypotes att ett mer jämlikt samhälle i sig torde vara mer tillväxtbefrämjande, då de fattigare sannolikt använder en större del av sina resurser till BNP-drivande konsumtion/investeringar än vad de rikare gör. Självfallet förutsatt att det ändå finns incitament och belöningar till den som anstränger sig. Detta skulle i så fall kunna vara ytterligare ett ekonomiskt attraktivt drag hos jämlikheten.

En av orsakerna till att SVT valde just detta tema just nu var måhända att SCB nyligen presenterat nya jämlikhetsdata. Enligt nedanstående graf har ojämlikheten ökat. Måttet som används heter gini-koefficient. Vid total jämlikhet (alla tjänar lika mycket) är denna koefficient noll och vid total ojämlikhet (ett fåtal tjänar allt) är koefficienten ett.

Notera att man genomfört ett metodbyte för några år sedan, men det förtar knappast möjligheten till tolkning. Utvecklingen av hushållens ekonomiska standard har varit gynnsam. SCB skriver att sedan 2005 har hushållens reala inkomstnivå (=medianvärdet) ökat med 35 procent. Parallellt har inkomstskillnaderna successivt ökat under perioden. År 2005 var Gini-koefficienten för summan av lön och kapitalinkomster 0,271, år 2010 hade den ökat till 0,297 och 2016 låg den på 0,320, den högsta noteringen sedan mätningarna startade.

Vi har tidigare föreslagit att ett lands ekonomiska välstånd inte ska mätas som BNP/capita, utan också beakta fördelningen genom att BNP/capita multipliceras med faktorn (1-gini). Tilllämpar vi den logiken på ovanstående data kan vi notera att konsumtionskraften ökade med 35% på de elva åren mellan 2005 och 2016, dvs med 2,77% per. Av detta åt dock den ökade ojämlikheten upp 26%, så att den fördelningskorrigerade tillväxten stannade vid 2,12% per år. En bra siffra i och för sig, men synd att ojämlikheten nafsar i sig en fjärdedel av tillväxten.

Synd också att ojämlikhetsmätningarna är så eftersläpande. Och synd att programledaren för Idévärlden, Daniel Sjölin, inte lät de medverkande diskutera om dagens (alltså 2016 års) ginikoefficient på 0,32 bör anses vara för hög eller för låg eller kanske alldeles lagom för ett modernt västerländskt demokratiskt samhälle.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.