Geografi vs Institutioner
Foto: www.freeimages.com / Laura Mae Luett (bilden illustrerar IR#2, den andra industriella revolutionen)
Efter välvillig bedömning av mina svar på fyra tentamensfrågor har jag nyligen utökat mina akademiska meriter med 7,5 p, nu inom ämnet Ekonomisk Historia. Här är tentamensfråga nr 3. ”Att världen består av fattiga och rika länder vill en del forskare förklara med geografi. Vilka faktorer talar för att geografi är viktigt? Andra forskare föredrar institutionella förklaringar. Vilka formella institutioner lägger Douglas C North störst vikt vid? Acemoglu, Johnson och Robinson väger historiskt in betydelsen av geografi men argumenterar ändå för att institutioner är viktigare. Redogör för hur de kommer fram till den slutsatsen.”
Att geografin spelar en viktig roll för ett lands ekonomiska välstånd förefaller logiskt vid en första tanke. Vissa områden är bördiga och behagliga, medan andra uppenbart karga och ogästvänliga. Inkluderar man tillgång till naturresurser i geografibegreppet blir det än tydligare. Ett land som helt saknar naturresurser kan inte föda sin befolkning och är dömt till fattigdom, sannolikt förblir landet därför i princip obebott, såsom jordens öknar och Antarktis. Har man däremot god tillgång till efterfrågade råvaror så kan man uppnå högt välstånd, till och med om själva marken är så svårodlad att all föda måste importeras. Det är således inget märkligt att fem av de sju just nu rikaste länderna på jorden har stora oljetillgångar. Kanske även USA ska räknas med och göra Singapore ensamt utan olja bland topp-7-länderna. Källa Världsbanken.
Att tillgång på värdefulla naturtillgångar i och för sig inte räcker för att skapa välstånd, framgår av att många oljeländer bland annat Iran, Nigeria och Venezuela ligger långt efter toppländerna. Och detta får väl sägas styrka att geografiska fördelar kan men inte måste innebära att ett land når högt ekonomiskt välstånd. Geografin är alltså inte ensamt avgörande. Frågan är om det ens är den viktigaste faktorn. Även institutionella faktorer spelar in.
En betydande tänkare inom detta område är Douglass C North (1920-2015). North använder en hög abstraktionsnivå när han talar om institutioner och talar inte primärt om organisationer såsom militären, kyrkan, monarkin eller rättsväsendet och inte heller om dessas fysiska boningar i form av regementen, kloster, slott och fängelser. Han menar i stället de abstrakta regler och tänkesätt som formas i samhällena, förvisso sannolikt till följd av de förhärskande krafter och miljöer som räknades upp ovan. Han använder dessutom gärna en spelteoretisk ansats i sina försök att beskriva och förklara länders ekonomiska prestationer genom tiderna. Institutionerna (reglerna och tänkesätten) utgör spelreglerna och befolkningen och dess grupperingar är spelets aktörer.
North skiljer mellan formella institutioner såsom lagar och regler och informella institutioner såsom normer och etablerade beteendemönster. Tillsammans ”definierar de samhällenas och ekonomiernas motivationsstrukturer” (incentive structures). Särskilt viktiga institutioner för att möjliggöra ekonomisk utveckling ansåg North att äganderätten, ett förutsägbart skatteuttag och statligt skydd av näringsfriheten är, men även stabila grundlagar (konstitution), rätten att ta ut ränta och den allmänna respekten för ingångna avtal betonade North betydelsen av. Räntefrågan är kanske särskilt intressant i ett historiskt perspektiv då den varit en vattendelare mellan olika religiösa och filosofiska idériktningar som varit förhärskande i olika kulturer genom tiderna.
Utveckling förklarar North sedan med tillkommande ny kunskap. I något teoretiska ordalag menar han att ”Den ekonomiska förändringens hastighet är en funktion av inlärningsgraden, medan förändringsriktningen beror på lönsamhetsförväntningarna kopplade till olika typer av förvärvad kunskap”.
För att något mer i detalj förstå hur denna typ av abstrakta institutioner i praktiken kan påverka ekonomisk verksamhet, kan man vända sig till Engerman och Sokoloff som förklarar att med rätt utformade regler och tänkesätt så kan dessa leda till ”… sänkta kostnader för produktion och distribution och möjliggöra för privata aktörer att skörda frukterna av specialisering, investering och handel.” Man kompletterar något högtravande med att institutionerna även har att ”… verka för effektiv äganderätt, tillit och fungerande motivationsfaktorer och på så sätt underlätta säkerställandet av lämpliga och konstruktiva transaktioner och interaktioner mellan individer och företag.”
Även Acemoglu, Johnson och Robinson (AJR) bekänner sig till tron på att institutionella faktorer har större betydelse för ekonomisk tillväxt än geografiska. Man strukturerar sin ansats med hjälp av nedanstående modell, där man skiljer mellan politiska och ekonomiska institutioner och markerar att de politiska är de mest grundläggande och stabila, även om man tvingas tillstå att även dessa påverkas ”endogent” i modellen över tid.
Jag tillåter mig att komplettera deras modell med en röd pil. Detta för att markera att de ekonomiska institutionerna (regelverken, tänkesätten, motivationsfaktorerna mm) inte bara påverkar resursfördelningen (av realt kapital, finansiellt kapital och humankapital) direkt via blå streckad pil i modellen, utan kanske i lika hög grad via periodens ekonomiska utfall. Varje periods ekonomiska utfall medför förmögenhetsförskjutningar; vissa branscher växer, andra krymper, vissas investeringar lyckas, andras satsningar misslyckas. Familjeimperier föds, frodas och går under.
Vidare betraktar AJR Robert Solows och andras försök att förklara ekonomisk utveckling med kapitalackumuleringsmodeller som försök att tekniskt uppskatta olika länders tillväxttakt i olika specifika historiska skeden. Själva vill man hellre hitta de fundamentala orsakerna till skillnaderna mellan olika länders ekonomiska välstånd. Man har noterat att den geografiska skolan fört fram idéer om klimatets påverkan, där vissa länder är för varma (men inga för kalla?) för att möjliggöra nödvändigt hårt arbete. Andra pekar på att svagt producerande länder lider av sämre odlingsbetingelser och brist på naturresurser vilket förstärks av de som menar att det länge saknades kunskap och teknik för att effektivt utnyttja tropisk natur, medan sådan tidigt fanns för tempererade zoner. Ytterligare argument hämtas från hälsoområdet, då svåra infektionssjukdomar som malaria drar ner produktiviteten betydligt i tropiska områden, jämfört med i tempererade områden där vi lärt oss hantera förekommande farsoter.
AJR redovisar även den skola som ser kultur, eller kanske snarare religion, som den viktigaste fundamentala orsaken till olika länders olika öden i termer av ekonomiskt välstånd. Således skulle protestantiska värderingar som betonar flit och måttfullhet vara grundläggande orsaker till vissa länders framgångar.
Snabbt och elegant finner dock AJR att ”… det finns övertygande empiriskt stöd för hypotesen att olikheter i ekonomiska institutioner, snarare än geografi eller kultur, orsakar skillnader i per capitainkomst.” AJR visar att det finns ett tydligt positivt statistiskt samband mellan BNP/capita och den kanske mest centrala aspekten på institutionell faktor, nämligen äganderätten, vilken AJR på något sätt lyckas formulera och mäta som ”skydd mot risk för expropriering av egendom”. Men på samma sätt visar man även på ett positivt samband mellan ländernas BNP/capita och dess avstånd från ekvatorn. AJR förklarar att samband inte betyder kausalitet. Det kan finnas någon annan faktor som orsakar båda variablernas utfall, eller att kausaliteten kan vara omvänd mot vad man har i sin hypotes. AJR ser därför att man behöver hitta andra vägar för att styrka sin hypotes. Och man väljer tre olika metoder.
Först anförs praktikfallet Korea. Ett homogent land som 1948 plötsligt blev två. Geografiska och kulturella bakgrundsfaktorer var identiska. Dock valde man diametralt olika politiska och ekonomiska institutioner, då Sydkorea valde en demokratisk väg med flerpartisystem och marknadsekonomi. Nordkorea valde folkdemokratins väg och blev en enpartistat med planekonomiskt styre. Därtill blev man snart en ren persondiktatur, där all makt samlades hos en ledare av gudalik karaktär, dock utan någon guds förmåga att utföra mirakler för sitt land och folk. 2013 rapporterar Nordkorea enligt Världsbanken en köpkraftskorrigerad BNP/capita på 1800 USD. Sydkoreas siffra var 34777 USD, alltså 19 ggr högre! Tilläggas kan att Tyskland utgör en god parallell till Korea. Efter andra världskriget delades landet i Öst och Väst och vid tiden för återförenandet 1990 hade de västligt demokratiska och marknadsekonomiska institutionerna lett till ett flerdubbelt högre BNP/capita mätt i köpkraftskorrigerad valuta för Västtyskland. Inte ens med Tysklandskompletteringen räcker emellertid Koreafallet för att bevisa riktigheten i hypotesen att ekonomisk framgång primärt avgörs av institutionella faktorer. Därtill är antalet observationer alldeles för få.
AJR tar då fram nästa ansats i sin bevisföring, som utgörs av en analys av ödet i olika länder som historiskt varit kolonier. Man visar här på att i de länder där européernas kolonisation gick ut på att komma åt råvaror eller hårdutnyttja lokalbefolkningen – kanske med en liten men militärt stödd egen närvaro – så vilade detta på en viss typ av institutioner (regler och tänkesätt), förvisso ofta införda av tidigare härskare i området, medan, i de kolonier man avsåg att själva bebo och bebygga valdes en annan uppsättning institutioner, där varje människas rätt till egendom tydligt stod i centrum. Vi kan idag också konstatera att de kolonier som på 1500-talet före kolonisationen var rika och där européernas syften under kolonialtiden var mindre ädla, så har de där gällande institutionerna bidragit till att dessa länder idag genomgående är betydligt fattigare än de kolonier som fick uppleva den andra formen av kolonisation. Som exempel på de förra anförs Indiska Mogulriken, Aztek- och Inkarikena, medan USA och Australien är före detta kolonier där framgångarna med den andra formen av institutioner idag förefaller uppenbara.
För att stärka sin argumentation ytterligare anför AJR därtill följande tredje och avgörande bevis. Om européerna såg till att andra institutioner gällde i de kolonier där de avsåg att själva bo än i de där man primärt hämtade rikedomar och råvaror, så måste koloniernas ”bebolighet”, sett ur ett europeiskt perspektiv, vara en exogen variabel. Kan man då visa att kolonier med dålig bebolighet har rönt ett sämre öde vad gäller ekonomiskt välstånd än kolonier med god bebolighet, så skulle detta styrka teorin att skillnaden i institutioner mellan dessa båda typer av kolonier spelar stor roll för områdets ekonomiska framtid. Detta anser sig AJR också kunna visa genom att kartlägga sambandet mellan olika länders köpkraftskorrigerade BNP/capita i modern tid (1995) och dödligheten bland europeiska nybyggare i samma områden under kolonialtiden. Förvisso tvingas man vara ordentligt kreativ för att operationalisera sin dödlighetsvariabel och hitta tillförlitliga data, vilket kritiker nogsamt påtalat efteråt. Likväl ingår detta samband som en hörnsten i AJRs argumentation för att institutionerna, lagar, regler och tänkesätt, trots allt, är viktigare än geografin för ett lands ekonomiska välstånd.
Det får mig dock inte övertygad om att Gobiöknens nomader någonsin kan räkna med en särskilt hög ekonomisk levnadsstandard (med mindre än att viktiga råvaror upptäcks där) – oavsett hur högt äganderätten värderas och oavsett vilka andra institutioner som gäller där. Så det torde nog krävas både geografiska och institutionella förutsättningar för att ett land ska nå ett högt ekonomiskt välstånd. Vilket som är viktigast – tja, spelar det någon roll?
Institutionerna har förvisso den fördelen framför geografin att vi kan bestämma hur de ska vara utformade. Men även om vi kan fastställa att vissa institutioner är gynnsamma för ekonomisk utveckling, så påtalar Engerman/Sokoloff att komplexiteten är så hög, med så många involverade policyområden – och man nämner t.ex. politisk styrning, utbildning, markreglering, bankregler, näringspolitik, marknadskontroll, patentregler, skatter och offentliga utgifter samt penningpolitik – att det är ogörligt att finna något totaloptimalt regelverk. ”Ett beslut som verkar lämpligt för ett visst policyområde, kan visa sig ha ännu större negativa effekter inom ett annat”.