Förbättrad auktion


Montage: QiFO

Årets nobelpristagare i teoretisk ekonomi är utsedda och får i dagarna sina priser. Så här inleder Kungliga Vetenskapsakademin sin populärvetenskapliga prismotivering: ”Auktioner fördelar dagligen astronomiska värden mellan köpare och säljare. Genom sin forskning har årets pristagare, Paul Milgram och Robert Wilson, förbättrat auktionsteorin och uppfunnit nya auktionsformat, till nytta för säljare, köpare och skattebetalare världen över.”

Ekonomi är ju beskrivningen av tillvaron genom filtret ”värde”. I ämnet ekonomi försöker man skildra hur värde skapas, utbyts och förbrukas. I dessa processer byter varor ägare och utförs tjänster för andra varenda sekund och alla dessa varor och tjänster är åsatta ett pris vid transaktionstillfället. Om parterna är rationella sker affären om säljaren värderar varan/tjänsten lägre än priset samtidigt som köparen värderar varan/tjänsten högre än priset. Priset sätts normalt av säljaren och det är köparen som är ”först till kvarn” som blir motpart i affären. Man kan möjligen hävda att det mest rättvisa och därigenom ”korrekta” priset är det som delar marginalen lika mellan säljare och köpare. Därför är kanske den orientaliska basarmodellen där man förhandlar fram ett pris den bästa. Säljaren vet vad hans kostnad för varan är och köparen vet vad dess värde är för honom. Endast genom en förhandlingsprocess kan man hamna i ett pris som delar den befintliga, men för båda parter okända, marginalen mellan dessa båda belopp på ett ”rättvist” sätt, dvs så nära 50-50 som möjligt. Dock är det en omständlig process och varje kund får sitt eget pris trots identisk vara.

Auktionen är en annan affärsmodell som en säljare kan använda för att fastställa priset och hitta sin köpare. Auktionen liknar basaren i det att den inrymmer budgivning och är lite omständlig. Allt fler marknader blir dock auktionsbaserade. Gårds- och konstauktioner är gamla som gatan, offentliga upphandlingar likaså, men el, radiofrekvenser för mobilkommunikation och statsobligationer byter numera också ägare via auktionsförfaranden.

Robert Wilson, den äldre av pristagarna, gjorde banbrytande insatser redan på 60- och 70-talen då han lyckades visa att budgivare lägger lägre bud än sin egentliga uppfattning om objektets värde, av rädsla för ”vinnarens förbannelse”. Detta begrepp står för att den som bjuder högst tar störst risk att bjuda mer än objektet är värt.  Wilson visade också att budgivarna blir mer försiktiga och slutpriset lägre ju större osäkerheten kring objektets värde är och ännu mer så om budgivarna tror sig veta att vissa budgivare har bättre information om objektet än andra.

Paul Milgrom kom sedermera på 80-talet att lämna sina första bidrag på området, då han knäckte nöten som bestod i att det i de flesta auktioner finns både ”gemensamma” värderingar som hör till själva auktionsobjektet (typ vidareförsäljningspriset) och ”privata” värderingar som är unika för varje budgivare (typ användningsvärdet). Han fann att en auktion slutar i ett högre pris ju starkare koppling det är mellan buden och budgivarnas privata information, varur slutsatsen drogs att säljaren bör ge alla budgivare tillgång till så mycket information som möjligt om objektet.

Den populärvetenskapliga text som Kungliga Vetenskapsakademin publicerat för att presentera årets pris och pristagare bär rubriken ”Jakten på den perfekta auktionen”. I texten får vi dessvärre inte veta hur framgångsrik denna jakt är. Man diskuterar inte ens vad en ”perfekt” auktion är, eller om årets pristagares gärning har fört oss närmare detta mål. Att ingen otillbörligen ska vara utestängd från auktionen och att alla ska tillgång till all känd information är så klart givet. Men vad är sedan ”rätt” slutpris i en auktion? Är det ”högsta möjliga” eller är det även här det som motsvarar basarens idealpris där köpare och säljare delar lika på den okända marginalen?  I så fall kan man hävda att ”rätt” slutbud i en auktion ligger mitt emellan näst högste budgivarens sista bud (eller egentligen vad denne varit beredd att bjuda) och vad den siste budgivaren varit beredd att bjuda. Då skulle parterna dela marginalen 50-50. Den traditionella budgivningen i en auktion slutar när ingen bjuder över högsta budet. Huruvida Wilson och Milgrom studerat hur nära auktioners slutbud hamnar det teoretiskt ideala priset, framgår ej av Vetenskapsakademins motivering.

Möjligen är pristagarnas största vetenskapliga insats inte heller deras studier av mänskligt beteende i auktionssituationer, utan att de konstruerat konkreta auktionsmodeller för mer komplicerade objekt, såsom frekvensband för radiosändningar. Här kan ju finnas aktörer som söker rikstäckning, medan andra enbart söker en regional licens. Wilson och Milgrom – jämte Preston McAfee – konstruerade därför modellen ”Simultaneous Multiple Round Auction” (SMRA). Som namnet säger auktionerar man ut alla regionala licenser samtidigt, men ingen regions auktion är klar förrän alla är klara. Först när ingen vill lägga ett högre bud i någon av regionauktionerna är alla auktioner klara.

I tidigare sekventiella auktionslösningar hade de regionala licensauktionerna landat i större ”obalanser” varvid det uppstått en större andrahandsmarknad. På denna andrahandsmarknad fick den egentliga säljaren/myndigheterna ingen del av intäkterna, vilket kan ses som ett tecken på ineffektivitet i den ursprungliga auktionen.

Eliminerandet, eller åtminstone minskningen, av andrahandsmarknadens betydelse i sammanhanget innebär därför en effektivisering av dylika komplicerade auktioner och har därtill även gett myndigheterna större intäkter. Har det gynnat mänskligheten? Håller det Nobelprishöjd? Tydligen enligt Vetenskapsakademin som gett Wilson och Milgram nobelpriset i teoretisk ekonomi 2020 för just denna insats. Förvisso en insats som åtminstone vunnit praktisk tillämpning.

Paul Milgrom är född 1948 och professor vid Stanforduniversitetet i Kalifornien.
Robert Wilson är född 1937 och professor emeritus vid samma universitet.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.