Flyttskatten

Piskaellermorot
Illustration: pixabay

Ekonomiska incitament är intressanta. Vi berörde det senast härom veckan i miljösammanhang. Låt oss titta på det igen fast nu med bostadsfrågan för ögonen. Vi har ju uppmärksammats på att flyttskatten bromsar flyttkedjorna så att bostadsbeståndet blir felutnyttjat. Kan man med andra ekonomiska incitament, morötter eller piskor, lösa detta? Samtidigt som realisationsvinster på boende är bland det mest stötande som finns ur jämlikhetssynpunkt.

Vad då jämlikhetssynpunkt, undrar säkert många. Vad är det för fel i att köpa en bostad, sköta den under sin boendetid och därefter sälja den med vinst? Just att sköta egendom, kanske även förädla den och göra vinst är en hörnsten för fungerande ekonomier. Absolut, det skriver jag under på, men en fungerande ekonomi kräver också en grad av solidaritet mellan medborgarna och för det krävs insamlandet av skatter. Realisationsvinster på egna bostäder borde då vara ett lämpligt skatteobjekt. Tillåt mig citera Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi vid Stockholms Universitet; ”För övrigt verkar starka krafter för att avskaffa den ´flyttskatt´ som infördes för att finansiera sänkningen av fastighetsskatten. Den skattepolitiska normen verkar vara att det ska löna sig att bo.” (Tidningen Fokus 5-11 feb 2016)

Kärnproblemet är just detta att det har lönat sig att bo. Medan grannen i hyreshuset för gott blir av med kanske 10.000 kr i månaden, får bostadsrättsinnehavaren eller villaägaren tillbaka alla sina lika stora utgifter för räntor och drift när han väl säljer, och då kanske för flera decennier. Att bo är att konsumera en boendetjänst. Konsumtion innebär förbrukning av en resurs. Man kan inte bli rik på att konsumera mat eller kläder, eller på att gå till frisören eller läkaren. Men man kan bli rik på att bo i sin egenägda bostad. Nu är det så klart inte själva konsumtionen av boendet man blir rik på, det är tillhandahållandet av boendetjänsten. Precis liksom de som tillhandahåller mat eller kläder, frisör- eller läkartjänster kan bli rika på sin verksamhet, så kan den som tillhandahåller boendetjänster bli rik på sin. Det anmärkningsvärda är att det räcker med att tillhandahålla bostad åt sig själv för att man ska tjäna så mycket pengar att man kan bo utan kostnad.

Samtidigt har vi ett akut problem med ett illa utnyttjat bostadsbestånd i landet. Detta sägs bland annat bero på att många äldre väljer att bo kvar i ”onödigt” stora egenägda boenden så länge som möjligt eftersom det är så billigt. Väljer man att flytta och betala en del av reavinsten i skatt (”flyttskatten”) räcker inte pengarna till något annat än vad som upplevs som ”dyrare och sämre”, varför man avstår i det längsta. Så att avskaffa reavinstskatten på bostäder borde kunna bidra till ett bättre bostadsutnyttjande. Säkert, men likväl är det svårt att bedöma hur stor effekten skulle bli. Det kan ändå vara frestande för många äldre att bo kvar i ett invant och billigt boende. Att få pengar över till annat efter en flytt kanske inte alltid lockar ett äldre par som ”har allt” och barnen kommer ju ändå att få sälja och dela på värdet av bostaden en vacker dag.

Men om vi antar att det skulle vara ett bra och viktigt bidrag till att lösa vår akuta bostadsbrist, hur kan vi motivera folk att bo i ett välavvägt boende. Morot eller piska?

Skattebefrielse på reavinster vore så klart den enklaste moroten att ta till. Livslång eller åtminstone väl utsträckt skattekredit vore att reducera morotens storlek något, men det krävs säkert noggranna studier för att få en bra bedömning av hur mycket sämre flyttbenägenheten då skulle bli, jämfört med vid total skattebefrielse.

Men piska då? Kan man straffa de som inte väljer att bo ”solidariskt”. Visst. Fastighetsskatten kan naturligtvis dammas av igen och nivåanpassas för att skapa bästa möjliga tryck mot de som bor på ”för stor fot”. Men om det ur samhällets perspektiv anses vara önskvärt att tillgängliga bostadsytor fördelas mer likvärdigt än vad marknaden bedöms klara av, borde man inte då överväga en ”lyxskatt” eller ”punktskatt” direkt på rymligt boende? Och detta har i princip ingenting med ägandeformen att göra. Det är sannolikt ett lika stort bostadspolitiskt problem med de som bor i för stora hyresrätter som att många bor i för stora bostadsrätter eller villor.

En skatt på rymligt boende kan man tänka sig utformad utifrån följande principer. Varje bostad har en fastställd boyta. Är man till exempel två personer som delar på 120 m2 blir det en boyta på 60 m2 per person. Är man tre personer blir det 40 m2 per person och vid 4 personer 30 m2. Skatt kanske kan utgå på den yta som överstiger 25 m2 per person? Minderåriga ingår i ytfördelningen, men de betalar ingen skatt för sin yta. På så sätt minskar boendeskatten för en familj ju fler barn man får vid oförändrat boende. När barnen flyttar ut stiger skatten igen, vilket förhoppningsvis så småningom motiverar den allt mindre familjen att söka sig ett mindre boende eller till att ta inneboende.

Syftet med en sådan boendeskatt är dock inte att öka det totala skattetrycket, så lämpligt vore därför att samtidigt sänka moms eller inkomstskatt, så att man bara får den önskade omfördelningen från de som inte bidrar till ett effektivt utnyttjande av boendeytan till de som gör det.

Vill man dessutom förhindra att äldre ges ekonomiska motiv att bo kvar i sina egenägda lägenheter och villor längre än vad som är önskvärt ur bostadspolitiskt perspektiv kan man naturligtvis ersätta dagens raka flyttskatt (reavinstskatt på 22%) med en progressiv variant. Säg att reavinsten är skattefri vid en boendeperiod på upp till 10 år. Mellan 10 och 20 års boendeperiod är ”flyttskatten” 20%. Mellan 20 och 30 års boende är flyttskatten 35%. Vid över 30 års boende är flyttskatten 50%. Antalet steg och stegens höjd kan naturligtvis diskuteras. Tanken är emellertid att det regelbundet, t ex vart tionde år ska finnas en ekonomisk anledning att överväga ett annat boende. Möjligen skulle förvärvskostnaden räknas upp med KPI-liknande index, så att de pengar som en gång sattes in i boendet, oavsett säljtillfället kan tas ut igen med bibehållen köpkraft och endast överskjutande fastighetsinflation beskattas.

Så åjo, nog går det att påverka folks beteende med ekonomiska incitament. Två stora problem finns dock alltid; (1) svårigheten i att utforma reglerna enkelt men ändå så att de styr rätt, så att de inte kan kringgås, och så att de fungerar i alla situationer (t ex även  i tider av vikande bostadspriser). Ovanstående boskatt skulle t ex medföra sina uppenbara utmaningar vid försök till införande.  Därtill (2) svårigheten i att stå emot orättvisekritiken från de som kommer sämre ut än tidigare eller sämre ut än andra med de nya reglerna. Det känns dock som om kreativiteten lyser med sin frånvaro i den svenska debatten om hur bostadsbeståndet bäst ska utnyttjas. Säkert finns det också fler och bättre förslag än de som redovisats här.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.