Flyktinginvandringens kostnader


Bild: Pixabay

Att göra kostnads- och lönsamhetskalkyler är likt bokföring närmast en konstart. Här finns ingen absolut sanning, så därför tvingas vi brottas med frågan om man över huvud taget kan komma nära denna icke-existerande absoluta sanning. Likväl försöker vi ständigt.

Alla kalkyler kräver ett objekt, en tidsavgränsning och ett syfte/logisk avgränsning.
– Objektet i detta sammanhang låter oskyldigt enkelt att fastställa: ”flyktinginvandringen i Sverige”.
Men innebär det att det är flyktingarna som är kalkylobjektet eller de som fanns här innan. Är det
frågan om ”svenskarnas” tillvaro förbättrats eller försämrats till följd av flyktinginvandringen?
– Tidsavgränsningen kanske är lite svårare: kan det vara ”ett normalår på 2010-talet” vi vill fånga,
eller ska vi tillåta oss en hundraårig kalkylhorisont? Resultaten kan skilja sig åt dramatiskt.
– Syftet slutligen är ofta det svåraste begreppet. I företagsekonomiska sammanhang talar man om
fullkostnads- kontra bidragskalkyler, som används i olika sammanhang. Frågan är i vilka
sammanhang vår kalkyl över flyktinginvandringen ska användas? Det avgör vilka data som ska
ingå i kalkylen.

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har i en färsk rapport visat att den genomsnittlige flyktingen kostar den offentliga sektorn 74000 kr per år under sitt liv i Sverige. Låt oss titta på hur undersökningen är gjord. Objektet är flyktingar som kommer hit i åldern 20-50 år. Tidsperioden är flyktingarnas återstående livstid och syftet är att se hur den offentliga sektorns direkta in- och utbetalningar påverkas.

Med det valda syftet/avgränsningen, hamnar fokus på sysselsättningsutvecklingen. Med snabb sysselsättning ökar skatteintäkterna till det allmänna, utan sysselsättning ökar bidragen från det allmänna. Med det valda objektet (flyktingar 20-50 år) missas flyktingbarn och flyktingungdomar som kanske(?) betydligt snabbare blir produktiva i vårt samhälle.

Undersökningen visar att det är stor skillnad i sysselsättningsutveckling mellan flyktingar från olika ursprungsländer, men att det är svårt att se de underliggande orsakerna. Även om bilden varierat något genom decennierna så analyserar man sig fram till slutsatsen att ”… den framtida integrationen av de stora grupper flyktingar som invandrat de senaste åren kommer att gå i ungefär samma takt som den gjort de senaste tjugo åren.”

Genom åren har stora förskjutningar skett vad gäller vilka branscher flyktingarna hamnat i. Tillverkningsindustrin tog 30% på 90-talet, men bara 5% 2015. Omsorgssektorn har gått andra vägen och blivit den största branschen. 2015 jobbade 30% av arbetande manliga flyktingar och 60% av arbetande kvinnliga flyktingar inom omsorgen. Även hotell- och restaurangsektorn har blivit viktigare.

I rapporten noteras också att den genomsnittlige flyktingen under några år av sitt liv blir nettobetalare till den offentliga sektorn, men att det inte väger upp det underskott som byggs upp initialt och under pensionsperioden. Därför blir underskottet 74000 kr per år i snitt. Är det mycket eller lite?  200 kr per dag. Är det ett rimligt pris för att rädda ett liv från misär?

Frågan handlar alltså om flyktinginvandring. Inte arbetskraftsinvandring. Dagens flyktinginvandring är i huvudsak från länder som ligger långt bort och har en mycket annorlunda kultur än vår och därtill har sällan flyktingarna därifrån någon högre utbildning. En sådan invandring är att likna vid välgörenhet. Det torde krävas en väl twistad kalkyl, där vår egen tillfredsställelse över att få göra gott, eller flyktingarnas minskade lidande tillmäts stort värde, för att en krass, kortsiktig ekonomisk kalkyl ska landa på plus. Ingen kan rimligen förvänta sig något annat resultat. I alla fall om kalkylen begränsas med något enstaka decenniums tidshorisont. Flyktinginvandrig liknar i detta avseende skogsindustri eller järnvägsinvesteringar. Vinsten dröjer.

Men det kanske är en lysande affär på några generationers sikt? Barnen till de som stannar kvar blir integrerade och berikar vårt samhälle såväl finansiellt som kulturellt. Den första ”tärande” generationen blir till slut en försumbar minuspost i totalkalkylen. De som återvänder minns förhoppningsvis att Sverige fanns där för dem när de behövde det, vilket kan gynna oss när återvändarna hamnar i ledande befattningar i sina hemländer. Men hur beaktas det i en kalkyl?

Dessutom består ESO´s kalkyl enbart av direkta kostnader och intäkter, skatteinbetalningar och bidragsutbetalningar. Hur beaktar man de indirekta effekterna av flyktinginvandring? De genererar ju arbetstillfällen åt svenskar i socialtjänst, skolor osv. För att inte tala om att flyktingarnas konsumtion är en del av efterfrågan som driver allt företagande i landet och att de arbetande flyktingarnas insatser bidrar till ökade vinster i de företag där de verkar.

Man kan nog se flyktingmottagning som en form av klassisk keynesiansk stimulanspolitik. Men härligt nog utan att Sverige behöver låna mer, utan tack vare de goda tiderna kan landet samtidigt amortera på sin utlandsskuld. Hur ska alla dessa faktorer vägas samman?

Ja, hur lönsam eller olönsam är egentligen flyktinginvandringen för Sverige?

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.