Finanskrisen ur ett kungligt perspektiv


Foto: QiFO

Jag håller för närvarande på att läsa den brittiske centralbanksgiganten Mervyn Kings välskrivna och högintressanta bok ”The End of Alchemy”. Redan första avsnittet som handlar om finanskrisen 2008-2010 var så fängslande och klargörande (?) att det kräver ett referat och några kommentarer.

King tar utgångspunkt i Berlinmurens fall och kapitalismens seger över planekonomin. Även om Kina alltjämt styrs av ett kommunistiskt parti har man anammat kapitalistiska idéer och man valde att följa Japan och Sydkoreas exempel och öppna sig för den globala handeln och bygga välstånd åt sin befolkning genom storskalig export. I Kina skapades på några årtionden 70 miljoner industrijobb, att jämföra med Västvärldens 42 miljoner 2012. Kinas plan lyckades genom att man kunde hålla sin valutakurs låg gentemot dollarn. Kina skapade sig en stor industriproduktion och ett stort exportöverskott. Samtidigt var man idoga sparare, delvis pga landets enbarnsbegränsning, varför befolkningen varken kunde lita på sin egen familj eller på samhällets sociala säkerhetssystem för att trygga sin ålderdom. I stället sparade man.

Och nu är vi framme vid en viktig kunskap (eller teori?). King förklarar att riksbankerna förvisso kan besluta om dagsräntor, vilket absolut påverkar de korta lånens räntor, de upp till en månad. De något längre räntorna styrs mer av marknadens förväntningar på riksbankerna, men de långa räntorna, de avseende lån på tio år eller längre, styrs av marknaden; utbud och efterfrågan på sparkapital, balansen mellan sparande och spenderande. Och då det nya gigantiska kinesiska sparandet, såväl hushållens som statens, nådde den globala finansiella marknaden så pressades räntorna obevekligen nedåt. Detta medförde att realräntorna (räntan minus inflationen) tom blev negativa. Västerländska arbetare tvingades alltså möta såväl konkurrens från massor av östasiatiska arbetare plus en urholkad köpkraft för det egna sparandet. Miljön var samtidigt perfekt för ett ökat intresse för investeringar i framför allt fastigheter och företag. Bank- eller obligationssparande gav ingen avkastning alls. Det allt mer ökade intresset för investeringar drev naturligtvis upp priserna, vilket skapade vinster som lockade till ännu fler och större investeringar.

Riksbankerna i underskottsländer som USA och UK försökte hålla tillväxten uppe, trots de stora handelsunderskotten, genom att hålla ner de korta räntorna, öka penningmängden, skuldsättningen och på så sätt stimulera den inhemska efterfrågan.

Situationen hade härmed uppstått då kapital flödade ”uppströms” från fattigare länder med stort sparande till rikare länder med lånedriven konsumtions- och investeringslust. Dessa kapitalströmmar tog till stor del vägen genom västerländska banker, vars balansräkningar därför expanderade.

De finansiella vinster som de stabilt stigande tillgångspriserna gav, lockade till allt större insatser och väckte såväl girighet som hybris i västerländska investeringskretsar. Detta ledde också kreativa krafter till att skapa nya finansiella produkter, efter hand alltmer fantasifulla. Derivatprodukter med höga risker växte fram. Riskpremierna som betalades var dock långt ifrån tillräckliga i förhållande till de risker som förelåg. Det liknade alkemi menar Mervyn King.

Bankernas balansräkningar växte och banksystemets balansomslutningar steg till mer än ländernas BNP. Men det egna kapitalet följde inte med utan soliditeten i banksystemet rasade. Men vinster genererades ändå genom de ständigt stigande tillgångspriserna.

King sammanfattar läget som att vi hade nått en ohållbar situation med två stora obalanser. Dels den globala obalansen i handelsflödet, som sänkte räntenivån vilket höll igång en inhemsk lånefinansierad västerländsk konsumtion och fick kapital att strömma från utvecklingsländer till finansiella investeringar i väst, och därtill obalansen i det västerländska banksystemet med enorma balansomslutningar, låg soliditet och en stor andel ”kreativa” (möjligen rent av bedrägliga) produkter upptagna bland tillgångarna.

Många trodde att situationen skulle lösas upp med en kollapsad USD, när marknaderna insåg att USA mfl västländer aldrig skulle kunna betala tillbaka sina statsskulder. Men Kina och andra unga länder godtog dollarns värde och fortsatte ihärdigt sin exportbaserade politik. Deras egna valutor var ju betydligt osäkrare innehav på de globala finansmarknaderna. Vid slutet av 2014 hade Kina mer än 4 biljoner USD i sin valutareserv (=fyra miljoner miljoner).

Det blev i stället banksystemet som sprack. Den 9 aug 2007 meddelade den franska banken BNP Paribas att man temporärt stoppade återlösen av sk asset-backed securities. Snart försvann likviditeten i större delar av det finansiella systemet och blickarna kom särskilt att riktas mot de riskabla bolånen i USA, lån som ofta gick till låginkomsttagare med små möjligheter att klara av kommande räntor och amorteringar.

Tillsynsmyndigheterna såg dock inga stora problem. Den totala amerikanska bolånemarknaden uppgick till 1 biljon  dollar, och förlusterna på denna lånemassa kunde omöjligen bli så stora att banksystemet kunde hotas. Emellertid var dessa lån dessutom underlag för avancerade derivatprodukter som mest liknade vadslagning och ingen kunde veta vilka banker som satt på vilka risker och därför vågade till slut ingen bank låna ut till någon annan bank, vilket ju är ett fundament i hela det internationella banksystemet. (Om jag swishar dig 1000 kr så blir min bank skyldig din bank 1000 kr.)

Nu började Bank of England (Mervyn King själv) och andra centralbanker argumentera för att det västerländska banksystemet behövde rejäla kapitaltillskott för att klara förlusterna som en nödvändig nedvärdering av övervärderade finansiella tillgångar tvingar fram. Men inget hände och 15 september 2008 ställde den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers in betalningarna. Detta utöste en stor panik då investorer försökte sälja sina bankinvesteringar, men bankerna kunde inte få fram likvida medel att betala med. Ingen bank vågade hjälpa till genom att låna ut till någon annan, för man visste inte om man skulle få tillbaka pengarna. Krisen var total.

I oktober 2008 träffades G7-ländernas finansministrar och riksbanksansvariga och arbetet på att återupprätta förtroendet för banksystemet satte igång. Det kom att krävas statliga insatser med inslag av nationaliseringar. Ett nederlag, menar King, var att regeringar tvingades lämna garantier för alla privata insättare i banksystemet, vilket innebar en okänd börda för framtida skattebetalare.

7 maj 2009 förklarade USAs finansdepartement och centralbank att det amerikanska banksystemet nu bedömdes klara erforderliga stresstest, förutsatt att de på marknaden eller från regeringen tog in 75 miljarder dollar ytterligare i riskkapital, såsom de ålades. Detta betraktar King som slutet på den akuta krisen.

Recessionen som följde blev den största svackan sedan 1930-talet. Högbelånade företag gick i konkurs och kurvorna föll plötsligt då företag och privatpersoner blev mer tveksamma till att spendera och bankerna mer tveksamma till att låna ut. Många hävdar att vi ännu 2015 och kanske än idag har en bit kvar till de tillväxttal och det förtroende för bankerna som förelåg före krisen.

——–

Kommentarer: Mervyn King målar upp två samverkande krafter som förklaring till kraschen 2008, den globala handelsobalansen och västvärldens bankers ökade riskexponering. Den sammankopplande faktorn skulle ha varit att den globala handelsobalansen (öst-väst) pressade de globala räntorna och fick nettokapital att flöda västerut via bankerna, vars balansräkningar därigenom växte. Egen västerländsk girighet och finansiell kreativitet byggde på balansräkningarna. Alltså: om Kina och kineserna hade varit mer intresserade av att spendera själva i stället för att spara, så skulle räntorna inte ha pressats så lågt och (väst)världens finansmarknader hade inte svängt över i så hög utsträckning till så riskfyllda investeringar som aktier och fastigheter utan man hade i större utsträckning ägnat sig åt den stabilare obligationsmarknaden.

King påstår också att: ”Derivatprodukter med höga risker växte fram. Riskpremierna som betalades var dock långt ifrån tillräckliga i förhållande till de risker som förelåg. Det liknade alkemi.” Här tappar han dock en enkel civilekonom. Skulle utvecklingen ha tagit en annan riktning om priset varit högre på de finansiella produkter som handlades för tio år sedan? Menar han att om priset varit högre hade inte efterfrågan drivit upp priset så högt?

Jag fastnar också en del vid Kings förklaring av hur korta, medellånga och långa räntor styrs. Om det är så som Mervyn King hävdar, att det är de fundamentala utbuds- och efterfrågekrafterna på sparkapital som styr de långa räntorna, så kan ju inte Riksbankerna tro sig locka fram några djärva BNP-drivande framtidsinvesteringar från näringslivet med sitt kortfristiga lågräntespel. Den gamla skolboksteorin måste således förkastas och man undrar – varför håller då Riksbanken på?

Lite måste jag också opponera mig mot Kings och många andras beskrivning av det Harmageddon som kraschen 2008 medförde. Jag ifrågasätter inte uppgifterna om antalet konkursade företag, antalet utplånade förmögenheter eller antalet arbetslösa. Men jag vet att det i grunden handlar om att bokförda uppvärderingar var tvungna att vändas med bokförda nedvärderingar. Det var allt.

Men visst smittar dylika krascher av sig på den reala ekonomin. Jag visar regelbundet nedanstående bild. Vad som hände i ett makro-persspektiv var att vi kastades tillbaka till en levnadsstandard (BNP/capita) från fem år tidigare.

King frågar sig rättmätigt varför marknaden (=vi) inte såg bubblan tidigare än man gjorde. Han frågar sig också retoriskt vad vi har lärt oss och konstaterar själv; ja inte mycket. Visst har bankernas regelverk skärpts, men systemet är i allt väsentligt oförändrat och räntorna är ännu lägre än för tio år sedan. Det är för övrigt Kings tredje fråga för eftertanke: hur kommer det sig att efterfrågan är så svag. Och den förefaller inte gå att stimulera upp med ens de mest vildsinta penningpolitiska stimulanser. Han antyder att vi ska få svaret på detta senare i boken, vi får se.  I detta avsnitt argumenterar han ändå som så många andra efter idén att makroekonomin är en organism, ett väsen, som lever sitt eget liv och att finanskrisen 2008-2010 först tvingade fram en gigantisk tillbakagång (på som mest 8%, återställda efter cirka två år) och därefter berövades detta ekonomiska väsen sin förmåga att växa med 2% per år och hänvisades i stället till en blygsam tillväxt på ynka 1,5% per år eller lägre än så. Och det ackumulerade tappet som vi på så sätt drabbats av ökar för varje år som går. Vi lider fortfarande av kraschens verkningar!

Resonemanget utgår från att den sviktande tilltron till bankerna och bankernas nya delvis påtvingade försiktighet nu efter krisen hämmar människornas vilja att satsa och tro på framtiden. Men kan man inte lika gärna se det som att vi har valt och äntligen fått en mer måttfull takt i utvecklingen, så att vi inte riskerar att rusa ner i samma dike där vi landade förra gången? Eller säg så här: det finns i alla tider oerhört många, främst unga människor, som vill jobba mer och få det bättre. Men det blir också allt fler som inte vill slita mer utan som är rätt nöjda med den levnadsstandard man uppnått. När alla dessa människoöden summeras upp till nationstotaler så visar det sig att i många västländer avtar tillväxttakten. Är denna hastighetsminskning då verkligen ett problem? För vi talar fortfarande om en stadigvarande tillväxt, som ytterst drivs av människornas ständigt ökande kunskaper. Och dagens nya kunskaper kanske mest handlar om tekniska landvinningar som möjliggör mindre arbete! Finansmarknadens infall och vindlingar kan kanske driva på eller bromsa utvecklingen i perioder. Men det är helt andra krafter som avgör om vi får det bättre eller sämre efterhand åren går. Och hittills har vi hela tiden fått det bättre!

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.