Finansiella institutioner


Bild: saxad från Lunds Universitets hemsida

För den som fick sin ekonomiutbildning redan före första yuppie-eran är den finansiella ekonomin något luddig i konturerna. Dagens utbildningshögsäten kan lindra detta. En grundkurs i finansiell ekonomi vid Lunds Universitet kan då vara ett alternativ. Den första fråga man där som student får fundera över lyder: ”Förklara vad som menas med finansiella institutioner och vilka deras funktioner i ekonomin (samhället) är. Ge även exempel på den svenska finansiella marknaden på sådana institutioner.”

På denna fråga kan tex följande svar avges:

Vad är då en institution? Uppslagsverkens svar varierar. Wikipedia tex skriver att: ”Det står för komplexa strukturer som kan bestå av människor, idéer, traditioner och byggnader eller andra infrastrukturer som understödjer de verksamheter där de förra ingår i.” Nationalencyklopedin skriver å sin sida att det är ”inom samhällsvetenskapen benämning på de normer och regler som strukturerar mänskligt handlande till bestående eller återkommande beteendemönster.” Sammanvägt talar vi således i vårt fall kanske om de komplexa organisationer som inom etablerade normer och regler understödjer finansmarknadens verksamhet. Vad nu det är? Enligt gängse språkbruk torde alla tjänster som primärt rör pengar, fordringar och skulder höra till den finansiella delen av ekonomin. Men därtill rimligen också aktiviteter kopplade till tillfälligt passivt ägande av reala tillgångar som fastigheter eller ädelmetaller. Dock förutsatt att ägandet sker i syfte att förmera underliggande finansiella värden, snarare än att använda/förbruka de reala tillgångarna.

Kurslitteraturen (Byström) lyckas dock lika lite som andra att hitta en riktigt bra definition av finansbegreppet. Denna brist gör att Byström definierar företeelsen finansiella institutioner genom uppräkning. Han nämner dessa fyra grupper; banker, försäkringsbolag, investeringsföretag (”investment management firms”) och handelsplatser (”exchanges”).

Byström delar i sin tur in bankerna i affärsbanker, handelsbanker (”merchant banks”), investeringsbanker och sparbanker. Gränserna mellan dessa banktyper är också flytande, möjligen med investeringsbankerna, såsom tex Carnegie, som mest avvikande, då de inte sysslar med allmän in- och utlåning utan mer med värdepappersförvaltning åt utvalda kunder och i egen räkning. Affärs- och handelsbankernas historiska grundfunktion är annars just att låna in kunders överskottslikviditet och låna ut till andra som har behov härtill. Här kan Nordea och SEB tjänstgöra som exempel. Sparbankerna, såsom tex Rekarne Sparbank i Eskilstuna, gör samma sak men är mindre till storleken och mer lokalt förankrade. Därtill har de normalt sett mindre riskfyllda sidoverksamheter än vad affärsbankerna har. Byström väljer att redovisa Centralbankerna som en egen typ av specialistorganisation. Centralbanken är annars den statligt ägda bank som ansvarar för landets valuta och har ensamrätt på att utfärda landets sedlar och mynt. Centralbanken har också i uppgift att vara bankernas bank och sköta clearingen av alla transaktioner mellan landets banker. Saknar eget omnämnande gör också hypoteksbankerna eller bostadsinstituten, SBAB tex, som är en typ av bank specialiserad på att finansiera bostadsbyggande. De brukar dock numer ägas av affärsbanker.

Andra gruppen av finansiella institutioner utgörs av försäkringsbolagen vars huvudfunktion är att omfördela risker. De flesta individer och företag är riskaverta, dvs kan man så betalar man gärna en premie för att klara sig skadeslös ur osannolika men ändå fullt tänkbara katastrofer. Detta har skapat marknaden för försäkringsbolag, som i sin tur har specialiserat sig på olika typer av kunder och risker. Trygg-Hansa och Folksam är typiska försäkringsbolag. Återförsäkringsbolag försäkrar i sin tur försäkringsbolagen mot sina stora risker. Detta är en global marknad och Lloyds är kanske det mest anrika återförsäkringsbolaget. Riktigt stora kunder, som svenska staten, kan välja att avstå från flertalet (alla?) typer av försäkringar, då det blir billigare att ta kostnaden för de olyckor som inträffar om man är tillräckligt stor.

Tredje gruppen är investeringsföretag (”investment management firms”). Detta är företag vars funktion är att hjälpa sina kunder att förvalta sitt disponibla kapital (egen och/eller upplånad likviditet) på annat sätt än inlåning i bank. I stället investerar (köper och äger) man i värdepapper såsom aktier, obligationer, kontrakt i handelsvaror eller andra mer eller mindre avancerade finansiella produkter. Till gruppen investeringsföretag hör såväl privata som statliga pensions- och sparfonder liksom riskkapitalbolag av olika slag. De senare försöker ofta köpa tunga poster i företag som man under några år avser att ”styra upp” och ”förädla” för att därefter sälja med god vinst. Riskkapitalföretagens egna ägare och chefer är tunga medinvestorer själva som tar en stor del av det förvaltade kapitalets vinster i provision. AP-fonderna, Skandia och Cevian Capital är exempel på olika typer av investeringsföretag.

Fjärde typen av finansiella institutioner är enligt Byström handelsplatserna, ”börserna”. Stockholms fondbörs (OMX) är ett näraliggande exempel där aktier och obligationer handlas. Börserna är själva privata företag med uppgift att på effektivast möjliga sätt säkerställa handel med finansiella kontrakt och produkter. Stockholmsbörsens ägarföretag Nasdaq Nordic, har verksamhet i Norden och Baltikum och dess amerikanska moderbolag Nasdaq Inc är noterat på just Nasdaq-börsen i New York.

Utöver dessa fyra huvudgrupper nämner Byström även specialistorganisationer som centralbanker, kontroll- och regleringsinstitut och kreditupplysningsföretag. Sveriges Riksbank placerade vi bland bankerna ovan, men vi har också Finansinspektionen och t.ex Upplysningscentralen UC. Möjligen kunde även Riksgäldskontoret nämnas, såsom statens institut för upplåning av medel för den svenska statens behov. Likaså gruppen av nya fin-tech bolag, såsom t.ex Klarna, som med internetlösningar äter sig in från olika håll i den traditionella finansmarknaden.

Sammantaget brukar anföras att de finansiella institutioners roll är att säkerställa ett effektivt resursutnyttjande i samhället, dvs att kapital inte förslösas utan används på bästa möjliga sätt för att gagna effektiviteten i den reala ekonomin, vars varor och tjänster utgör allas vårt välstånd. Måluppfyllelsen av detta förtjänar nog att både analyseras och diskuteras! En huvudfråga här är om summan av alla aktörers egennytta sammanfaller med samhällsnyttan. Inte minst i belysningen av att finansmarknaderna idag torde vara de mest globaliserade av alla marknader i våra ekonomier och det faktum att ”big fish eat little fish”!

Intressant kan kanske vara att avslutningsvis se hur de finansiella instituten grupperas för statistiska ändamål. SCB redovisar således finanssektorn uppdelad på nedanstående vis i de s.k. finansräkenskaperna. Procenttalen uttrycker fördelningen av de sammanlagda finansiella tillgångarna (2017). Totalt uppgår de till över 27000 miljarder SEK, dvs 6 ggr mer än landets BNP.

Svaret blev godkänt med lärarkommentaren: ”Ambitiöst och bra svar”.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.