Finansiell frihet


Bild: Pixabay

Efter finanskraschen hösten 2008-2009 arbetade USAs kongress snabbt fram ett lagförslag för reglering av finansmarknaderna i USA.  Sedan dess har alla världens finansaktörer med kopplingar till USA behövt rätta sig efter det rigorösa regelverket i Dodd-Frank-lagen. Syftet med reglerna är att stärka konsumentskyddet, dvs minska riskerna för nya finansiella haverier som på olika sätt skulle kunna drabba allmänheten.

Nu vill den nye Presidenten upphäva Dodd-Frank-lagen, så att banker och andra finansaktörer får större frihet för sitt agerande på marknaderna. Utan att vara särskilt väl insatt i Dodd-Frank-detaljerna, och utan att veta vilka regler Trump avser att ersätta den gamla lagen med, så föranleder det oss ändå att ta fram lärokursen i nationalekonomi för barn i grundskolan (om det hade funnits någon).

Det finns varor och tjänster. Alla varor är reala, dvs fysiska. När vi använder dessa varor – kanske för omgående förbrukning (som mat) eller genom att slita på dem långsamt (som bilar) – så konsumerar vi. Tjänster finns av många slag, här kan vi skilja mellan finansiella och icke-finansiella. Icke-finansiella tjänster (som hårklippning) är också något vi konsumerar och därför räknas även dessa tjänster in i den reala delen av ekonomin.  Ju mer varor och icke-finansiella tjänster vi producerar, desto mer kan vi konsumera, vilket brukar betraktas som uttryck för ett materiellt sett rikare liv.

Allt värde skapas i den reala ekonomin. Allting har ett inneboende värde (=möjligt salupris), som dock kan fluktuera över tiden på grund av förskjutningar i utbud och efterfrågan.  Genom att sätta samman insatsvaror och arbete till något som är mer värt än dess beståndsdelar skapas ytterligare värde. Detta sker dagligen genom produktion av varor och tjänster i våra privata och offentliga sektorer.

Pengar har skapats för att mäta och lagra värde, samt för att underlätta handel. Många tror att finansiella tjänster syftar till att förmera lagrat värde, alltså skapa mer pengar av pengar. Detta går per definition inte! Pengar kan inte heller konsumeras.

Nej, det går inte att skapa pengar av pengar! Det är per definition omöjligt.

Alla finansiella tjänster är rena nollsummespel. Många är nollsummespel i nuet. Den enes fordran är den andres skuld. Räntan är den enes intäkt och den andres kostnad. Därmed inte sagt att låneverksamhet är oviktigt. Tvärtom är in- och utlåning oerhört centralt och viktigt i våra ekonomier. Den som lånar är beredd att ta en kostnad för detta, eftersom han tror sig (och lyckas förhoppningsvis) skapa ett större mervärde än så i den reala ekonomin där värde skapas. Han kanske utbildar sig själv eller startar ett företag med hjälp av de lånade medlen. Andra finansiella produkter är avancerade vadslagningstjänster, där den enes vinst direkt är den andres förlust. Produkterna kan dock vara utformade så att de har en ”försäkringsfunktion”, så att en aktör skyddar sig, mot betalning, från en viss risk. Jämför en villaägares brandförsäkring.

Ytterligare andra finansiella tjänster är nollsummespel över tid. Att äga ett föremål eller en aktie eller någon annan finansiell produkt i hopp (eller upplevd förvissning) om att den ska stiga i värde, är att spela ett nollsummespel mot framtiden. En aktie kanske illustrerar bäst. När den stiger i värde så tror marknaden att alla framtida vinster som ska komma ägaren till godo ökar. Alla dessa framtida vinster diskonteras in i det aktuella priset/värdet för aktien. Det som på så sätt blir en intäkt för idag, blir en kostnad för framtiden. Och visst, carpe diem, låt framtiden betala! Men huruvida framtiden verkligen kommer att betala eller inte, vet vi inte förrän då. Och framtiden är ingen motpart vi kan processa mot om vi känner oss lurade. Så om framtiden vill leverera de tänkta vinsterna är det bra, annars innebär det bara att aktieköparen betalade för mycket för sin aktie.

Nu visar historien att aktier – i genomsnitt och över tid – ökar i värde. Varje enskilt företag föds, utvecklas och dör, vilket så klart innebär att precis som Apple, Facebook, Microsoft och Google var värda noll och intet för femtio år sedan, kommer den dag när dessa aktier åter är helt värdelösa. Dock förefaller den samlade aktiemarknaden att ihärdigt växa. Det har sannolikt att göra med att företagande kommer i åtnjutande av den effektivisering som mänsklighetens ökande kunskap för med sig. Kanske är det också ett uttryck för att knapphet ökar i största allmänhet på jorden. Befintliga tillgångar och företag blir då efterhand högre värderade. Men likväl kommer – lika säkert som att människan en gång reste sig på bakbenen och började gå – den samlade aktiemarknaden följa vår civilisation in i evighetens grus och aska. Det må ta många generationer innan vi är där, så vi kan nog länge än rida på värdestegringsvågen. Men i princip gäller likväl att inte bara enskilda aktier utan även den samlade aktiemarknaden är ett nollsummespel över tid!

Nåväl. Om nu likväl köparen i det kortare – kanske bara decennielånga perspektivet – betalade för mycket för en aktie, såsom de som köpte Telia vid introduktionen, så gjorde säljaren en vinst och köparen en förlust. Detta behöver dock inte utgöra något problem, annat än för den som drog det kortaste strået i affären. Värre blir det om aktieköpen är finansierade med lån. Lån där det finns en verklig motpart, en fordringsägare som inte nöjer sig med förklaringen att aktieköpet med de lånade pengarna inte resulterat i några vinster eller kursökningar. Han vill ha tillbaka sina pengar ändå! Detta är vad som normalt sker efter varje period av rusande värden på finansiella tillgångar. De faller tillbaka igen, men har alla aktörer som varit med om uppgången bara använt egna medel så är det ingen fara. En orealiserad vinst försvinner lika obemärkt som den dök upp. Har man däremot använt lånade pengar så lurar finanskraschen om hörnet.

Nej, det går inte att skapa pengar av pengar! Det är per definition omöjligt. Däremot gör finansmarknaderna stor nytta då de hjälper den reala ekonomin att skapa mervärden, som vi kan njuta av i form av högre levnadsstandard. Den stora risken med finansmarknaden är dock att aktörerna utan begränsningsregler spelar skjortan av varandra i sina sinnrika nollsummespel. Vinnarna gnuggar sina händer. Förlorarna klarar inte av att betala sina skulder och når dessa problem våra stora banker är krisen här. Stora banker kan inte tillåtas gå omkull. Skadorna för samhället skulle bli för stora. Alltså måste staterna, dvs skattebetalarna, rycka ut och rädda dessa, dvs betala ut de pengar som sedan förs vidare till de lyckliga vinnarna i nollsummespelet. Den lyckliga delen av finansmarknaden har vunnit och skattebetalarna förlorat.

Av dessa skäl är det inte dumt med regelverk som styr finansmarknaderna. Vi får väl se om Donald Trump har förstått det, när han nu ska ersätta ”The Dodd-Frank Act” med något annat.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.