En nygammal inflationsteori


Bild:Pixabay

Vi diskuterade nyligen hyperinflation. Det är ett extremläge. Låt oss begrunda den mer normala företeelsen som saknar prefixet hyper. Alltså bara vanlig inflation. Den som gör att vi ler så gott när vi berättar för varandra hur mycket godiset kostade när vi var barn, eller vad en flaska Vino Tinto kostade när vi blev insläppta på Systembolaget, eller vad den första bostaden kostade eller hur hög den första lönen var. Nedan återfinns utvecklingen för KonsumentPrisIndex sedan 1914.

Vänster skala visar min ingångslön på arbetsmarknaden 1976 efter uttagen examen från högskolan, uttryckt i alla års penningvärde enl SCB´s tabellverk. 2017 motsvarade den 18000 kr. Höger skala visar index där 1914 utgör index 100. SCB´s kommentar till indexserien lyder:  Levnadskostnadsindex (utan direkta skatter och förmåner) startade 1914 och upphörde i juni 1954. Från och med juli 1954 skrivs den fram med förändringen i konsumentprisindex (KPI). Jämförelser över lång tid är behäftade med stor osäkerhet, särskilt med tanke på att levnadssättet har genomgått stora förändringar.”

Med denna reservation i åtanke förefaller det ändå rätt klart att vi hade vår kraftigaste inflationstakt mellan 1974 och 1994. Men vad är det som driver inflationen? Ekonomer, inte minst de på riksbanker, vill gärna tro att det är räntan. Man kan stimulera fram inflation genom att hålla räntan låg. Då stimuleras näringslivet att investera i nya och utökade anläggningar vilket kräver mer arbetskraft och insatsvaror, varför konkurrensen om dessa resurser ökar vilket driver dess priser uppåt, vilket i sin tur fördyrar all varu- och tjänsteproduktion, vilket leder till ökade priser – inflation!

Jag befarar att sambandet är enklare än så. Och motsatt. Räntan är en del av företagens kostnader som de vill ha täckning för i sina priser. Hög ränta -> höga priser. Stigande ränta -> stigande priser = inflation!  Punkt.

Men med tanke på att räntan är en förhållandevis liten kostnadskomponent i flertalet företags kalkyler så kanske inte den i sig har kraft nog att rejält påverka inflationen. Kanske är hela inflationsteorin mogen att ifrågasättas? Varje ekonomisk aktör försöker alltid få mer betalt för sina prestationer, arbetare försöker få högre löner, producenter högre priser, aktieägare högre utdelningar. Så när ett produktionsled godtar sina leverantörers prisökningar och kompenserar genom att själva också höja sina priser, då glider inflationen uppåt. Inflationen följer av allas ständiga försök att få mer utan att behöva leverera mer. Inte så konstigt, man anser ju alltid att man är värd mer. Den första oljekrisen inföll 1973-74. Då började de oljeproducerande länderna kraftigt höja sina ersättningskrav för den olja de levererade. Olja var och är alltjämt en central insatsprodukt för alla led i produktionen av varor och tjänster. Studera grafen ovan en gång till!

Om den naturliga strävan för alla att få det bättre för egen del leder till ett ökat inflationstryck, så motverkas det av konkurrensen. Om utbudet av varor och tjänster är stort och kanske ökande så hålls konkurrenstrycket uppe och inflationstrycket nere.

Näringslivet är diversifierat och det finns inte två branscher som är identiskt lika. Men låt oss här lyfta fram en specifik skiljelinje, den som går mellan sparande och konsumtion. Konkurrenstrycket är ofta större i konsumtionsvarubranscher än vad gäller tex fastigheter och aktier. Ökar efterfrågan på konsumtionsvaror och tjänster så anpassar sig utbudet snabbt vilket landar i utökade volymer till ursprunglig prisnivå. Utbudet av aktier/fastigheter ökar inte på samma sätt och därför slår den ökade efterfrågan igenom i högre priser. Och möjligen är det så att vi har nått en levnadsstandard då vi flyttar över en allt större del av vår efterfrågan på ”balansräkningens” spartillgångar i stället för på ”resutaträkningens” konsumtionskostnader. Och just här kanske även den gamla räntebaserade teorin också faktiskt spelar in. Riksbankens låga räntor fungerar (som väl är) sämre på att driva farlig lånefinansierad konsumtion än lånefinansierade investeringar/sparande. Dessa mixförskjutande krafter spelar också in och förklarar varför prisutvecklingen på alternativt sparande (aktier, fastigheter, konst osv) skiljer sig från prisutvecklingen på varor och tjänster för förbrukning.

Sammanfattningsvis kan vi formulera en teori att inflationen (KPI-utvecklingen) styrs av
– allas önskan att få mer betalt för vad man levererar (pressar alltid priser uppåt)
– konkurrenstrycket/utbudet av varor och tjänster (ökat tryck pressar priser nedåt)
– efterfrågetrycket för varor och tjänster (ökat tryck pressar priser uppåt)
Hoppsan, vi landade i den mest basala nationalekonomiska förklaringsmodellen! Men den är nog betydligt mer relevant för att förklara inflationen än den klassiska räntebaserade dynamiska teorin är.

Till detta kan anföras att nationalekonomerna vill ha en kontrollerad och lagom inflation, på säg två procent, för att befolkningen ska använda sina pengar och se till att hjulen i samhällsekonomin snurrar. Hotet är att om pengarna ligger oanvända minskar de i värde. Men styrkan i den analysen måste nog ifrågasättas. För innebörden är att vi vid deflation rimligen skulle avvakta med alla inköp för att det kommer att bli billigare. Så har inte skett i de branscher i de perioder där deflation har rått. Sannolikt dels för att man där och då inte uppfattar om vi har inflation eller deflation med alla sinnrika pris- och rabattsystem som gäller överallt i konsumtionsledet. Och dels för att vi inte vill vänta med att köpa varor eller tjänster för att de förväntas bli billigare. I vår otålighet vill vi ha varorna nu, oavsett hur mycket dess pris bedöms sjunka i framtiden. Den idén var nog mer gångbar i gamla tiders bristsamhälle än i dagens överflödssamhälle. Vår kalkylränta är också klart produkt- och situationsspecifik och förmodligen rätt oberoende av bankräntan. Kanske kan vi vänta ett år med att köpa ny bil om vi vet att den kommer att sjunka 20% i pris. Men knappast en semesterresa, en hårklippning eller ett kilo potatis. Mer sannolikt är att vi är beredda att bunkra stapelvaror om vi vet att dess priser kommer att stiga i framtiden. Experternas deflationsskräck torde alltså vara obefogad.

Ovanstående resonemang insinuerar i princip att Riksbankens fixande och trixande med räntor och räntebanor inte har så stor påverkan på inflationen. Återstår likväl att se när Riksbanken ska börja höja räntan igen. Även om deras beslut kanske inte är så viktiga för inflationen och prisstabiliteten så är de ändå centrala för ekonomin. Deras beslut påverkar marknadsräntorna och just ”hyran på pengar” är om något en nyckelparameter i ekonomin. Här har Riksbanken även den internationella miljön att anpassa sig till. Vi kan ju inte avvika alltför mycket med våra räntor från vår omvärld utan att det riskerar skapa vad experterna gärna kallar ”störningar”.

En annan slutsats som knyter an till tidigare artikel om hyperinflation är följande.
I en miljö av hyperinflation är det efterfrågan och utbud av valutan som styr prisutvecklingen. I en ekonomi med normal inflation styrs den av efterfrågan på varor och tjänster i alla produktions- och konsumtionsled.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.