Efterkrisens elefant i rummet
Bild: print från Project Syndicate´s hemsda
Delar av USA har just upplevt en total solförmörkelse. Naturvetarna kan långt i förväg, ja hundratals år i förväg, beräkna när dessa fenomen ska inträffa. Ekonomer kan inte beräkna när nästa börskrasch eller finanskris eller globala recession kommer att inträffa.
En äldre nationalekonom försvarade härförleden sin disciplin med att orsaken till prognosfelen är att ekonomerna idag släppt de etablerade teorierna. I stället springer man i flock i helt andra riktningar. Höll man sig bara till grundläggande ekonomiska analystekniker som ”moral hazard”, och såg hur bankcheferna betedde sig, så var det inte så svårt att förutse finanskrisen för snart tio år sedan. Några referenser till egenutfärdade varningsklockor från perioden före den 15 sept 2008 då Lehman Brothers ansökte om konkursskydd bifogades dock inte.
Eller för att citera en av nischbankernas chefsekonom ur nätpublikationen DagensPS helt nyligen: ”Det finns väldigt stora risker, men frågan är om de slår igenom nästa år eller om fem år. Jag tror att det spricker någon gång, utvecklingen är rätt skrämmande”.
Mer intressant är dock att referera en färsk text från sajten Project Syndicate. Ekonomen Antonio Foglia publicerade en artikel betitlad ”The Post-Crisis Elephant in the Room”. Författaren presenteras som styrelsemedlem i Banca del Ceresio och medlem i ”Global Partners Council of the Institute for New Economic Thinking.” (Wow; undrar om qifo.se skulle klassas som ”old” eller ”new” economic thinking?).
Foglia konstaterar att det gått 10 år sedan inledningen av finanskraschen, att den berodde på tankefel (”a massive …. cognitive mistake”) hos banker och regleringsmyndigheter och att man ännu tio år efteråt inte vill erkänna detta och följaktligen inte heller vill söka efter lämpliga motåtgärder. I stället har man gjort saker etter värre; skapat ännu mer komplicerade regelverk och låtit ännu större bankkonglomerat (”too big to fail”) växa fram. Även om varje land som drabbades hade sina olikheter så fanns en gemensam nämnare; en strukturell svaghet i banksektorn, som innebar att starkt reglerade banker lika lite som oreglerade finansföretag klarade av att motstå störningar. Foglia refererar till en studie från Bank of England 2012, där man konstaterar att ungefär hälften av alla banker med en balansomslutning på mer än 100 miljarder USD 2006 blev konkursmässiga under finanskraschen, flertalet utan att brutit mot någon del av gällande regelverk. Av elva som redan då uppfyllde det sedermera införda regelverket Basel III, blev likväl fyra konkursmässiga. Ser man till den spanska banken Banco Popular klarade den Europeiska Centralbankens krav 2014, Europeiska Bankmyndighetens (EBA) stresstest 2016, men gick likväl i konkurs tidigare i år.
Foglia lyfter sedan fram sin hypotes; regleringarna och regleringsmyndigheterna utgör i sig en stor del av problemet. Bankerna gör vad de behöver för att uppfylla reglerna, men därutöver inget mer. I stället försöker man maximera vinster, utdelningar och chefsersättningar. I och med att man uppfyllt regleringarna anser man att konsekvenserna vid misslyckanden inte ska drabba bankerna själva. Foglia jämför med hedge-fonder, som inte är lika reglerade som banker, och noterar att dessa vid varje jämförbar risknivå har betydligt mer kapital än vad banker har. Därför klarade de sig också betydligt bättre genom finanskraschen.
Vi har inte insett komplexiteten, hävdar Foglia. Dagens ekonomi är stor och komplex och såväl banker som regleringsmyndigheter är stora och komplexa aktörer. I sådana miljöer är det inte lätt att få styrmedel att fungera. Ofta baktänder styrningen vilket resulterar i oavsiktliga konsekvenser. Med regleringarna av finanssektorn har således primärt bankledningarnas ansvar urholkats. Samtidigt har övervakande institutioner som Financial Stability Board tilldelats en omöjlig uppgift. Vi kunde lika gärna inrätta en ”Bra Väder Kommission” för att försäkra oss om att alltid få solsken på helgerna. Därefter avslutar han sin artikel enligt nedan.
”When politicians and technocrats seek more power to deliver results, citizens have to sacrifice some freedoms. But more often than not, achieving the promised outcome is beyond our leaders’ control. When they fail, they blame factors other than their inability to deal with the complex system they have created, in order to avoid undermining their own authority. But this will always end in widespread frustration and discontent, giving fodder to populists the world over.”
Säkert har Foglia meningsmotståndare och parterna är säkert inte ens överens om vem som står för det nya respektive gamla ekonomiska tänkandet. Men att ekonomin i sin oberäknelighet skiljer sig från naturvetenskaperna torde dock vara helt klarlagt.