Den stora korta

TheBigShort

En film om den stora finanskraschen 2008 går nu för välfyllda salonger. Namnet är ”The Big Short” vilket närmast betyder den stora blankningen. För att uttrycka det på begriplig svenska får vi skriva ”den stora nedgångsspekulationen”. Filmen leker i gränslandet mellan spelfilm, dokumentärfilm och ren instruktionsfilm och vi får följa ett antal finansaktörer som upptäcker att den amerikanska bostadsmarknaden är en uppumpad bubbla och därför satsar pengar på att den ska krascha.

Regissören Adam McKay har skapat en annorlunda film, kul för oss ekonomiintresserade, men förmodligen tämligen ointressant för övriga även om de säkert också kan känna spänningen stiga efterhand som de insatta, de som VET att bubblan måste spricka, blir alltmer förtvivlade: varför dröjer det, varför spricker den inte ….?

Filmen försöker pedagogiskt förklara hur det hela gick till, men tempot är högt och pedagogiken kanske inte den allra bästa, så det är nog många i salongen som ute på gatan igen inte kan förklara vad som egentligen hände.

Allt byggde på att alla trodde (och ville) att bostadsmarknaden skulle stiga för evigt. Alla amerikanska medborgare skulle äga sitt eget hem. Bostadslån gavs därför frikostigt även till de som kanske inte hade betalningsförmåga, men det gjorde ju inget eftersom bostaden skulle bli mer värd efter hand och värdestegringen på så sätt stå för finansieringen. (Klassisk tankevurpa!) Bostadslånen gavs normalt med initiala perioder av låga räntor och obefintliga amorteringar. Mäklarna som sålde bostäderna fick dessutom bra med provisioner av bankerna för varje lån de förmedlade. Bankerna tillgodoräknade sig också direkt stora vinster då de hade lånefordringar som (på sikt och på pappret) skulle generera höga ränteintäkter och man hade en hyggligt billig finansiering (från hypoteksbankerna?). Bankernas balansräkningar visade därför på stora (om än orealiserade) vinster som bl.a. användes till stora bonusar till alla involverade. Alla var vinnare!

Till yttermera visso paketerades lånekontrakten i buntar om kanske flera tusen och varje sådan bunt användes som säkerhet för obligationslån som bankerna sålde till sina kunder på finansmarknaderna. Alltså, det var inte själva fastigheterna utan låntagarnas förväntade betalningsströmmar som utgjorde säkerhet. Obligationerna skulle kanske ge en fast ränta (på säg 4%?) och som säkerhet fanns 1000 bostadsägares kontrakt enligt vilka dessa skulle betala en högre (i snitt kanske 6% i) ränta. Dessa obligationslån fick bästa betyg av ratinginstituten eftersom bankerna annars hotade att gå till andra ratinginstitut. (Oj, oj, oj!) På så sätt kunde bankerna sälja även dessa obligationer och tjäna pengar en gång till. De lån som trots allt var svårsålda paketerades om i än mer kreativa finansiella produkter som återigen fick prima säkerhetsbetyg och såldes. Detta visades i filmen som att gamla svårsålda fiskar skars ner av stjärnkocken Anthony Bourdain och lades i en väldoftande fiskgryta som såldes som härlig färskvara. Därtill skapas syntetiska värdepapper som i princip var vadslagning i flera led om vem som skulle vinna i andra vadslagningar, ytterst om hur bostadsobligationernas värde skulle utvecklas. Vissa av produkterna såldes som ”försäkringar” mot olika utfall i dessa finansiella turer, vilket gjorde försäkringsbolagen djupt involverade i spelet.

Filmens hjältar är ett antal olika personer i finansbranschens utkanter som upptäcker att hela bostadsmarknaden är en bubbla dömd att spricka. Deras hjältemodiga insats är på intet sätt att ingripa och påkalla problemet för banker och myndigheter för att om möjligt avvärja en förestående krasch. Förmodligen hade det inte gått, eftersom alla andra var förblindade. I stället väljer de så klart att satsa stort på att bubblan ska spricka. Initialt finns dock inga möjligheter att spekulera i sjunkande värde på bostadsobligationer, såsom det sedan länge funnits finansiella verktyg för att spekulera i sjunkande priser på aktier. Men när den första lilla hedgefonden såg detta som ett sannolikt scenario och bad banker att skapa sådana värdepapper gjorde man det gladeligen då man såg det som att stjäla godis från barn och tjäna ännu mer på sin bostadsfinansiering. Bostadsobligationer hade ju ALDRIG fallerat i USA. Men hela tiden ökade andelen boende som inte klarade av sina låneåtaganden, varvid prisspiralen uppåt stannade av. Detta försvårade i sin tur återfinansieringen av bostadslån vilket ledde till att ännu fler inte klarade av att sköta sina låneåtaganden såsom man tidigare gjort med nylånade pengar. I det längsta och med alla medel försöker bankerna hålla uppe värdet på sina obligationslån men till slut är sambandet mellan alla skapade finansiella värdepapper och de längst ner liggande säkerheterna – de amerikanske bostadsägarnas förmåga att betala sina bostadslån – uppenbart för alla och bubblan spricker. De banker, finans- och försäkringsföretag som sitter med flest dåliga värdepapper går mot undergången, men nästan alla räddas på mållinjen av staten med skattebetalarnas pengar. De djärva som vågat satsa på att bostadsbubblan skulle spricka blev mångmiljonärer flera gånger om. Så filmen slutade lyckligt…?

The Big Short lyckades kanske inte riktigt i grunden förklara alla turer och alla produkter på finansmarknaderna. Säkert har jag själv fått en hel del om bakfoten. Uppenbart var dock att allt ytterst hängde på att amerikanska bostadsägare skötte sina bostadslån, som i takt med prisstegringarna på bostäder blev större och större. (Är det någon som känner igen sig?) Vill man verkligen förstå mekanismerna i den amerikanska bostads- och finansmarknaden under dessa turbulenta tider får man kanske i lugn och ro läsa den hyllade förlagan av Michael Lewis. Alternativt nöja sig med förklaringen på wikipedia:

”Finanskrisen anses ha startat i USA med en ökning av kreditförluster för så kallade subprimelån, det vill säga fastighetslån med sämre säkerhet. Bankerna lånade ut pengar till individer med dålig återbetalningsförmåga med tanken att värdestegringen på husen skulle skapa en säkerhet och kunde därmed skjuta både ränteinbetalningar och amorteringar på framtiden när huset skulle anses vara mer värt. Lånen såldes ofta vidare av bolåneinstituten till andra finansiella aktörer, ibland i flera steg. Vanligen användes den underliggande tillgången i form av fordringar på fastighetsägare som säkerhet för emittering av olika obligationspaket som såldes vidare. Krisen utlöstes dels av att prisökningarna på hus stagnerade och lånen skulle sättas om, dels av en ökad osäkerhet om sysselsättningen där ökad arbetslöshet kunde göra det omöjligt för fler att sköta sina lånebetalningar. En kedja av fallande boendekostnader samt att ingen visste vem som satt på de ’dåliga’ säkerheterna satte igång en kedja av osäkerhet i USA:s finansbransch som snabbt spred sig över världen.”

I tron att filmen har betydande dokumentära kvalitéer är det bestående intrycket för mig att finansvärlden i så stor grad handlade om ren vadslagning. Betting! Man betraktade vetskapen om att någonting sannolikt var ”felvärderat” som något värdefullt i sig och såg till att på andras bekostnad tjäna pengar på denna sin insikt. Helt utan att något nytt realt värde skapades.

Men det var väl bara där och då, …. i USA …. för snart 10 år sedan?

 

Efterord.
I filmens slutscener får vi veta hur gigantiska konsekvenser finanskraschen hade i USA och att den dessutom spred sig över världen. Om man använder sig av Världsbankens statistik så får man svart på vitt vad det handlade om. Så här har BruttoNational-Intäkten utvecklats.

BNI USD

Som synes råkade Sverige och USA ligga på samma nivå 1996. Det blev sedan en mycket lätt tillbakagång i den amerikanska ekonomin under 2009. Betydligt större i Sverige faktiskt, men det hade även andra orsaker. Notera även att den svenska kurvan inte riktigt stämmer med hur vi normalt redovisar BNP-utvecklingen (senast 2015-12-08). Viktigaste orsaken torde inte vara skillnaden mellan BNP och BNI utan att allt här redovisas i USD i stället för i SEK.

Men hur stämmer filmens undergångsstämning med den knappt synliga svacka som faktiskt drabbade USAs bruttonationalinkomst per capita? Jo, därför att effekterna primärt stannade i balansräkningarna i form av gigantiska förmögenhetsomflyttningar. De få som spekulerade rätt i The Big Short blev storvinnare, de många som trodde fel blev förlorare. Fast förlorarna var i huvudsak banker och finansföretag och de kompenserades i sin tur av skattebetalarna. Därtill fortsatte så klart antalet fattiga privatpersoner som fick lämna sina bostäder för att de inte klarade av att betala sina lån att växa långt därefter. Fast egentligen var inte det en konsekvens av finanskraschen, det var ju orsaken.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.