Den åldrande befolkningen


Bild: Pixabay

Vi hör regelbundet olycksbådande profetior om allt elände som vår stigande medelålder för med sig. Åldringsvårdens behov kommer att öka och skattemedlen kommer inte att räcka till. Vi blir tvingade att jobba längre, kanske till vi är 75 eller mer. Låt mig kasta lite ljus över dessa frågor.

Medelåldern ökar stadigt. Sedan 1993 (SCB´s aktuella basår för mycken ekonomisk statistik) har medelåldern ökat från 78 till 82,5 år, eller med 5,8%. Räknar vi antalet år ”utöver 40”, alltså de ej yrkesverksamma åren, har den delen av livet ökat med 11,8%.  Vår befolkning har vuxit med 14,6%. Tillväxten i ”försörjningsbörda per arbetsår” är således den kombinerade effekten av 1,146 och 1,118, dvs 1,281, alltså 28,1% ökning. Vår ekonomi (BNP) har under samma tid vuxit med 61,9% per capita och med 85,5% totalt! Allt räknat i fasta priser. Realekonomin har alltså vuxit betydligt snabbare än befolkningen, även med hänsyn till ökad livslängd!

Även om dessa siffror ser sämre ut efter finanskrisen 2008-10 än före och även om dessa relationer förväntas förändras till det sämre i framtiden så är det både märkligt och sorgligt att vi tydligen inte kan fortsätta att ta ut en del av den ekonomiska tillväxten i form av bibehållen pensionsålder och längre period som pensionärer. Förutsättningarna finns ju där! Men våra pensionssystem är, att döma av alla expertuttalanden i den riktningen, uppenbarligen underfinansierade så att vi nu behöver höja pensionsåldern. Trist! Likväl är det, anser jag, ett område där individens frihet bör vara så stor som möjligt. Lämpligt vore väl därför att behålla dagens möjlighet att ta ut den allmänna pensionen från 61 års ålder, men flytta upp åldern då man senast måste ta ut den, från dagens 67 till, tja vad nu som anses lämpligt!? Man betalar ju ändå själv för ett tidigare pensionsuttag med ett lägre erhållet belopp per månad, förutom att man släpper till en ledig tjänst på marknaden. Jag ser för övrigt ett problem i just det att de som vill jobba längre än till 67 ofta sitter på befordrade tjänster och hindrar yngre förmågor att i rimlig ålder få axla detta ansvar. Men det finns å andra sidan inte heller något hinder för vem som helst att frilansa i efterkarriärens tid. Ingen måste bli ”arbetslös” vid 67. Svårigheten att konkurrera som 65-plussare, som många kan intyga om, kanske dock också säger något om vad som är en lämplig pensionsålder…?

Att landets samlade preferenser för olika varor och tjänster ändras med befolkningsstrukturens utveckling är inget konstigt. Om åldringsvård kommer att bli mer efterfrågat och därför kommer att uppta en större del av vårt näringsliv är det i sig inget dåligt. Ingen efterfrågad vara eller tjänst är finare eller bättre än någon annan och alla tillväxtbranscher är lika välkomna. Åldringsvård är dessutom en arbetsintensiv bransch där många utan högre utbildning kan finna meningsfulla uppgifter, så det finns ingen anledning alls till oro ur denna aspekt, snarare tvärtom. Men självfallet följer att om vi vill använda en större del av vår livsinkomst till att köpa tjänster från äldrevården så måste vi vara beredda att betala mer för detta, alltså betala mer i skatt. Det är ju så vi betalar för äldrevården. I stället får vi minska på något annat. Det är inte annorlunda än att om vi vill lägga mer av vår konsumtion på resor så får vi dra ner på kläder eller något annat.

Men det krävs väl ändå en privat sektor som finansierar den offentliga sektorn!? Fel, fel, fel! Den offentliga sektorn innebär att vi betalar för dess varor och tjänster ”indirekt”. Ingenting annat. Ingen sektor är tärande. Om vi ville, skulle vi kunna privatisera all skola-vård-omsorg och i stället förstatliga mat-kläder-boende som då kunde tillhandahållas utan särskild betalning. Vi skulle kunna ha all verksamhet i privat regi eller all verksamhet förstatligad. Erfarenheterna visar att effektiviteten i olika system skiljer sig åt. Alla länder har hamnat i blandsystem, där privat företagande samsas med offentligt producerat försvar, rättsväsende, sjukvård mm. Men att polisen och läkaren får betalt via skattemedel innebär inte att de är tärande. Deras tjänster ingår också i BNP!

Men vi kan väl ändå, som nation, inte leva på att bara vårda våra åldringar? Var ska pengarna komma ifrån? Se där, ännu en grov okunskap blottlagd. När varje vara eller tjänst säljs, så erhåller försäljaren precis det pris som varan eller tjänsten betingar. Dessa pengar fördelas per definition i form av löner och vinster på alla i försäljarens företag och dennes underleverantörer i alla tidigare led. En stor del av dessa ersättningar är redan betalda i förskott. Det är ingen skillnad om det som tillverkats är en odlad gurka, en tillverkad bil, en hårklippning eller ett dygns vård i åldringsvården. Värdet uppstår under produktionen, materialiseras vid försäljningen och förbrukas under konsumtionen. I offentlig produktion sägs försäljningen uppstå i takt med att de som står för produktionen (anställda och underleverantörer) får sina löner och ersättningar, i stället för vid ett faktureringstillfälle; men det är teknikaliteter! Och vi behöver inte producera mer av annat för att ”få råd” med mer äldrevård. Lika lite som vi behöver producera mer mat för att få råd med mer kläder. Värdet av all produktion ligger i själva produktionen själv. Men de individer som inte är beredda att avstå något för att få något annat – alltså de som bara vill ha mer av allt – de måste så klart skaffa sig större köpkraft, alltså själva producera mer värde.

Åldringsvården förbrukas efter individens yrkesverksamma period, så den måste betalas av den efterföljande generationen, precis som skola och barnavård betalas av föregående generation. Alternativt kan äldrevården betalas med högre sparande/pensionsavsättningar under den yrkesverksamma perioden. Eller, för all del, med oförändrade avgifter, men under en längre period genom en högre pensionsålder. Fast att detta egentligen inte borde behövas var ju själva infallsvinkeln på denna artikel!

Jag är inte det minsta orolig för att vi bara kommer att önska oss åldringsvård. Vi kommer i framtiden att efterfråga (och producera) mat, kläder, boende, kultur, transporter, resor och upplevelser, utbildning, sjukvård, rättsväsende, åldringsvård och allt annat som vi efterfrågar idag. Kanske dock i andra proportioner och med mer åldringsvård än tidigare. Och följaktligen lite mindre av allt det andra. Än sen? Vill vi ha det så, ska vi väl se till att få det så. Det är ju ändå våra liv och våra egna beslut. Beslut som vi ibland tar enskilt och ibland kollektivt.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.