Das Kapital


Bild: Mary Bettini Blank, Pixabay

Wikipedia: ”Kapital, från latinets capitalis, ´som gäller huvudet´, ’framstående’, från caput, ’huvud’, på samma språk, är ett begrepp inom samhällsvetenskaperna. Idag kan termen avse flera olika typer av kapital men gemensamt för dessa är att de alla förment är någon form av samhälleliga tillgångar.”

Precis som den otydliga definitionen på Wikipedia indikerar, så är begreppet kapital svårt. Det används i många olika sammanhang och tyvärr ofta med väldigt olika innebörd. I sin allra vidaste innebörd står begreppet nog i dag för pengar eller, något mer abstrakt uttryckt, för vad som helst som har ett pekuniärt värde.

I bokföringens balansräkning kan därför i princip allt benämnas kapital. Ofta ses tillgångssidan som företagets verkliga ”kapital” i linje med Wikipedias definition. Det är ju vad företaget äger. Det kan vara fasta tillgångar, ”realkapital” eller ”finanskapital” såsom pengarna på bankkontot. Men lika ofta talar man om posterna på skuldsidan som företagets kapital. Där finns ju dels allt lånat kapital, alla pengar som leverantörer, banker och andra tillhandahåller i form av lån och krediter. Och så finns där ägarkapitalet, det enda som verkligen heter kapital i redovisningsnomenklatur, det som står upptaget under rubriken ”eget kapital”. Med det menas ”bolagets skuld till sina ägare”. Det egna kapitalets storlek kan utläsas ur bokföringen som mellanskillnaden mellan bokförda tillgångars värde och bokförda skulder. Varje års vinst (eller förlust) ökar (minskar) det egna kapitalet i bolaget.

Inom nationalekonomin används kapitalbegreppet på ett antal andra sätt. Ofta talas om samarbetet eller konflikten mellan de båda fundamentala produktionsfaktorerna arbete och kapital. I ekonomisk historia kan vi läsa om kampen på bruksorten mellan arbetarna och brukspatronen som handlar just om hur det skapade mervärdet skulle fördelas på lön och vinst – ersättning för arbete respektive kapital. Att brukspatronen ofta levde i överflöd medan arbetarna ofta led nöd var ju också utgångspunkten för den ovan avbildade Karl Marx teorier. Erfarenheten har visat oss att det inte finns någon korrekt eller optimal fördelning av produktionens mervärde. Vårt västerländska upplägg innebär normalt att arbetet ersätts enligt avtal och (ägar)kapitalet får det som blir över – vinst eller förlust. Marknadskrafterna ska i teorin leda till nyetableringar, ökad konkurrens och således sämre vinst per företag i de branscher där vinsterna är ”för” goda, medan utslagningar och minskad konkurrens förväntas inträffa i omvända situationer, så att resterande företag i den branschen kan klara sig.

Jord (mark) ingår normalt i begreppet Kapital, men kan bland identifieras som en egen produktionsfaktor. Till exempel finns sedan länge en bank vid namn JAK medlemsbank, som tagit sitt namn just från dessa tre produktionsfaktorers initialer. JAK-banken ägnar sig åt in- och utlåning av kapital (i bemärkelsen pengar), men utan att kräva eller betala ränta.

Detta med överskottets fördelning på ersättning för arbete och kapital i varje enskilt företag går igen i makrosammanhang i faktumet att landets samlade produktion, BNP, är lika med lön + vinst. Detta inses om man betänker att varje företag och organisation har intäkter i olika former samt kostnader/utbetalningar i form av löner till egen personal och ersättningar till underleverantörer. Staten kan här ses som en leverantör av myndighetstjänster. Därefter återstår vinsten, ibland negativ. För var och en av företagets alla underleverantörer gäller naturligtvis också att deras kostnader/utgifter består av löner till egen personal och ersättningar till sina underleverantörer, varefter deras vinst kvarstår. Och så gäller om och om igen i led efter led. Slutsatsen är att alla underleverantörsersättningar ”elimineras bort” då de utgör intäkt för ett företag och kostnad för ett annat, så följaktligen är produktionen per definition är lika stor som summan av löner och vinster. Alltså: som ersättningen för utfört arbete och för satsat ägarkapital.  (Dock; i vinsten får inte medräknas utdelningar från andra företag – den vinsten är redan räknad!)

Ett helt annat kapitalbegrepp handlar det om i nationalekonomins tillväxtteori. För att öka produktionen i ett land gäller det att mekanisera och automatisera i företagen, dvs komplettera arbete med kapital, ge  bättre verktyg åt de anställda och så småningom kanske ersätta arbetare med maskiner och robotar.  Vi är nu åter vid det ”realkapital” som företagen redovisar bland sina tillgångar under rubriken ”anläggningstillgångar”. Där framgår värdet av alla de fastigheter, maskiner, fordon mm som företagen använder i sin produktion. Bokföringsreglerna säger att dessa tillgångar ska ”skrivas av” över tiden i en takt som motsvarar den förbrukning/förslitning av anläggningstillgångarna som tidens tand medför. Denna kapitalvärdeminskning är således en ”kapitalkostnad”. Proportionerna mellan löner och avskrivningar kan därför ses som ett uttryck för mekaniseringsgraden eller kapitalberoendet i ett företag. Ju större andel avskrivningar, desto högre mekaniseringsgrad.  Vill man vidga definitionerna kan till avskrivningar även fogas kostnaden för hyrda (”leasade”) maskiner och lokaler och till lönesumman fogas kostnaden för anlitad (ej anställd) arbetskraft och expertis.

Det finns en grundläggande tro att effektivitet och vinst ökar vid stigande mekaniseringsgrad. Möjligen är det normalt så, men självfallet inte alltid. Ett företag med illa utnyttjade lokaler och stor men felutformad maskinpark har förmodligen en lägre lönsamhet än konkurrenten som lyckats bättre med utnyttjandet av en mer begränsad kapitalmängd. Slutsatsen är att endast lyckade investeringar ökar lönsamheten. Olönsamma investeringar är snarare kapitalförstöring. Detta är viktigt att tänka på när många ropar på offentliga investeringar i tider av befarad konjunkturnedgång.

Däremot torde det vara mer vanligt att produktionen eller åtminstone produktionskapaciteten ökar vid ökad mekaniseringsgrad. En man utan redskap kan inte gräva särskilt fort. Ge honom en spade och hans produktion ökar. Ge honom en grävmaskin och produktionen ökar ytterligare.

Inom nationalekonomisk tillväxtteori refereras gärna till Robert Solows banbrytande arbete där han menade att ett lands produktion (BNP) kunde beräknas som en funktion av just mängden arbete och mängden kapital (realtillgångar) och att tillväxt skapas genom att så många arbetare som möjligt sätts in i produktionen och att de ges bästa möjliga kapitalstöd (=verktyg/utrustning) för sin uppgift. Den tekniska utvecklingen medför enligt Solow ständigt bättre möjligheter att öka produktionen, även när full sysselsättning nåtts.

Normalt sker utökad mekanisering av en verksamhet språngvis, där varje språng kräver en stor investering och för detta krävs betalningsmedel. Det är banker och finansbolag av olika slag, som sysslar med att tillhandahålla sådant investeringskapital. Som ersättning för denna tjänst tar de normalt en ersättning, en ränta, dvs en hyra för utlånat kapital. Räntan utgör således en kapitalkostnad. Sunt förnuft, bekräftat av ekonomisk forskning, har visat att en fungerande finansmarknad är nödvändig för att få till stånd en mekanisering av företagen som kan få länder att öka sin produktion, inte minst för att få länder med låg BNP att växa ur sin fattigdom. Likväl är själva räntan en underleverantörsersättning som elimineras (kostnad för låntagaren och intäkt för banken) och ingår inte i beräkningen av landets BNP.

Återgår vi avslutningsvis till företagsekonomisk bokföringslära noterade vi tre typer av kapital; tillgångskapital, skuldkapital och eget kapital.  Varje kapitalslag har sin egen sorts kapitalkostnader;
1) avskrivningar, som är kostnaden för förslitet/förbrukat realkapital, typ maskiner
2) ränta, som är kostnaden för inhyrt/lånat finansiellt kapital, typ banklån
3) vinsten, som utgör avkastningen på det insatta ägarkapitalet och därför betraktas som kostnaden för företagets egna kapital. Denna ägarersättning/kapitalkostnad är den enda som nationalekonomiskt ingår i landets BNP.

Vad gäller finansiellt tillgångskapital, såsom bankmedel eller ägda obligationer, är kapitalkostnaden negativ då dessa tillgångar (om än kanske inte just i dessa tider) genererar ränteinkomster.

Måtte ingen beslå mig med allt för grava faktafel i denna betraktelse. Det skulle inte vara bra för mitt förtroendekapital.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.