Coronauppföljning efter maj månad


Bild: David Roberts, Pixabay

Jag vill minnas att det var 2003 som jag kalkylerade med qaly. Alltså det ekonomiska värdet av ett fullvärdigt levnadsår, a quality adusted life year. Det handlade då om en kalkyl avseende en ny strålbehandlingsanläggning och vi använde siffran 500 tkr per qaly. Inflationsuppräknat till idag blir det ca 600 tkr.  Nu den 4 juni har vi snart förlorat en halv promille av vår befolkning i covid-19 och även en tiondels promille av vår befolknings samlade livsförväntan. Om vi värderar vart och ett av de 40 871 förlorade levnadsåren till följd av covid-19 på samma sätt som vid strålkanoninvesteringen, dvs á 600 tkr, så har viruset kostat samhället i det närmste 25 mdr i förlorade levnadsår för befolkningen till dags dato.

Ett stort, runt och fullkomligt ovetenskapligt antagande är att vi nu ungefär är halvvägs genom eländet och att denna del av slutnotan därför kommer att landa på ca 50 mdr. Om vi alltjämt tror på en samhällsekonomisk kostnad i form av 10 % av ett års BNP, motsvarar det 500 mdr – alltså 10 ggr så mycket som förlusten av levnadsår.

Men kan man verkligen räkna så här? Kan konsumtionsmöjlighet ställas mot liv? Är det inte alldeles omänskligt och cyniskt att värdera liv och hälsa i pengar? Nog känns det märkligt att påstå att farfars liv är mindre värt än barnbarnets, bara för att farfar, statistiskt, ändå kommer att dö inom några år. Men knappast är det mindre cyniskt att påstå det motsatta bara för att barnbarn kan man göra nya, men en ny farfar görs inte så lätt? Frågorna och argumenten känns obehagliga att uttala. Men vi har ju liv- och olycksfallsförsäkringar, så egentligen är företeelsen inte ny för oss. Dock har frågorna kanske aldrig ställts på sin samhälleliga spets som de gör nu när covid-19 grasserar.

Jag har själv inga problem med att sjukvården i ett skarpt läge där två patienter båda behöver den sista tillgängliga respiratorn väljer att behandla den av dem som har den gynnsammaste qaly-prognosen. Vad är alternativet – lottning? Den situation vi har upplevt nu är emellertid att (per 2020-06-04) så har 4 562 personer avlidit av covid-19 medan endast 2 143 personer har intensivvårdsbehandlats, varav förmodligen många överlevt. Flertalet av de avlidna har således inte getts den möjlighet till tillfrisknande som intensivvård kan ge. Vi har aldrig under krisen saknat IVA-platser, men uppenbarligen har vård- eller omsorgspersonal ofta gjort bedömningen att patienten inte var i skick att klara intensivvård. Var detta etiskt godtagbara och medicinskt professionella bedömningar? Detta måste bli en av de stora frågorna för kommande uppföljningar att klarlägga.

Det som är så tydligt när man studerar dödsstatistiken är åldersstrukturen. Se nedan.

Medelåldern på de avlidna är över 82 år och 88 % av de avlidna är 70 år eller äldre. Denna struktur har varit väldigt likartad alltsedan pandemins början. Väl medveten om att det är lika lätt som farligt att titta i facit innan man påstår vad som borde gjorts, så uppstår ändå frågan: borde man inte noterat den extrema åldersstrukturen på avlidna tämligen omgående och borde man i så fall inte utformat strategin därefter?

Dödlighetstalen kommer naturligtvis att vridas och vändas på. SCB redovisar nu en snabbstatistik varur jag hämtar följande data.

För befolkningsgruppen yngre än 65 år har färre dött i år än i genomsnitt 2015-2019 under vecka 1-21. För de äldre ser vi däremot en tydlig coronaeffekt. Under vecka 1-21 har 10% fler +65åringar dött i Sverige än i genomsnitt de fem senaste åren, 37 tusen jämfört med 33,5 tusen. Hela överdödligheten ligger from vecka 12, men enligt grafen ovan förefaller den att vara avklingande. Enligt denna dödstalsstatistik ligger dessutom merparten av överdödligheten på kvinnosidan, medan covid-dödstalen säger att männen drabbats hårdare? Frågorna hopar sig.

Vår ökade arbetslöshet och minskade BNP är till stor del en konsekvens av åtstramningsåtgärder i andra länder. Därför är det svårt att veta hur mycket vi hade kunnat minska vårt BNP-tapp med mindre åtstramningsåtgärder för svensk del. Men var det verkligen nödvändigt med så omfattande generella restriktioner? Handtvätt och fysiskt avstånd (kanske gärna munskydd därtill), javisst. Men reseförbud och förbud mot folksamlingar, stängda gymnasier och idrotts- och kulturevenemang – var det nödvändiga eller ens effektiva åtgärder? Hade vi kanske klarat oss bättre med ännu strängare krav på egenisolering av alla 70-plussare, jämte alla som arbetar inom äldrevården. Plus förstås rigorösa rutiner och ändamålsenlig utrustning i äldrevården.

Eller omvänt. Nog hade vi kunnat hålla dödstalen på dansk/norsk/finsk nivå om vi bara hade tagit i med en initial rejäl lockdown och därefter släppt efter med stor försiktighet. Våra dödstal hade säkert minst kunnat halveras och om BNP-tappet skulle dra iväg till 15 eller 20 % – so what? 10 % av BNP är bara 50 tkr per svensk. En stor del av BNP-tappet har ju vi medborgare dessutom valt själva då vi föredrog att offra konsumtion för att minska risken att bli smittade. Och alla produktionsresurser och alla konsumtionsbehov finns kvar, så det bör inte ta så lång tid att återhämta vår BNP. Dessutom kan det kanske komma något nytt och bättre ur askan efter vår gamla ekonomi – så om tappet inte uppstått hade vi kanske missat den fågeln Fenix.

Till dessa mer påtagliga kostnader som qaly och BNP-förlust kommer även indirekta och långsiktiga som många varnar för i form av framtida självmordsvågor och höga sjukvårdskostnader i kommande post-corona-trauma. Åsa Fahlén, ordförande i Lärarnas Riksförbund, redovisade i en artikel i Dagens Samhälle den 23 maj en annan kostnadspost. Hon menar att de direkta kunskapsförlusterna i skolan denna termin kommer att kosta oss 5,5 mdr kr. Indirekta kostnader på sikt tillkommer. Hur beräkningen gjorts redovisar hon inte i den artikeln, men den är säkert gjord efter alla konstens regler.

Med samma beräkningsmetod som vi använde för en månad sedan måste vi nu tyvärr meddela att den första dagen utan någon covidpatient på intensivvården nu flyttats till slutet av juli.

Det har tagit drygt 3 ggr så lång tid för oss att nå dagens belastningsnivå på vår IVA räknat från kulmen den 7 april, jämfört med vad det tog oss att gå från dagens nivå på väg upp till kulmen. Med samma faktor räknat från dag noll kommer IVA att åter vara fria från nya covid-patienter 2020-07-26. Dessvärre förefaller det som om minskningen har tappat farten och vi hamnat i ett konstant läge. Antalet nya fall har tom ökat till högsta veckonivåerna hittills. Det innebär så klart att första veckan utan nyinlagda på IVA glider allt längre bort för varje prognos vi gör. Man förstår också trycket på våra politiker och myndigheter att ”öppna upp” nu när andra länder gör det. Men vår avstannade nedgång av sjuk- och vårdantalen borde kanske i stället innebära skärpta förhållningsregler i dagsläget?

Men någon gång ska vi åter bli fria från covid-19. Och då kanske uppföljningarna och analyserna tar fart på riktigt. Det ska bli vansinnigt spännande! Kommer våra efterkalkyler tex att innehålla qaly-kostnaden? Och kommer den i så fall att stanna vid 50 mdr?

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?
  1. SO says:

    Tagit del och förstått!

    Ser fram mot kommissionens rapport!

    SO

    Svara

Lämna en kommentar.