Coronauppföljning efter juni månad


Bild: David Roberts, Pixabay

Covid-19 dominerar media i allmänhet och nyheterna i synnerhet. Visst är det oerhört tragiskt med en global pandemi som skördar så stora uppoffringar och offer, men egentligen… hur stora? Här kommer ännu en uppdatering av coronakostnaden i Sverige.

Kostnaden i form av förlorade liv är enkel att mäta, bara man fatställer priset på ett levnadsår, qaly (quality adjusted life year). Betydligt svårare är det att fastställa den samhällsekonomiska kostnaden i övrigt. Vi har löpande kunnat läsa om enorma skattekrediter och gigantiska belopp i olika stödformer till allehanda branscher. Men krediter är inte kostnader och samtidigt som vissa gör jätteförluster har andra företag och branscher gynnats, vissa tom haft en rekordperiod, så det vore fel att enbart se till förlorarnas förluster om man ska bedöma samhällskostnaden. Vi vill i stället mäta den samhällsekonomiska nettokostnaden i termer av förlorad BNP. BNP redovisas kvartalsvis och då vårt första dödsfall i covid-19 inföll den 11 mars faller det sig naturligt att mäta covid-effekterna från Q2 i år. Med SCB´s rutiner kommer vi inte att kunna ta del av Q2-siffrorna förrän i slutet av augusti, så intill dess får vi försöka bedöma den samhällsekonomiska kostnaden på annat sätt. Vi gör det genom att studera vår utökade penningmängd och Statsskuldens tillväxt. Tillsammans är detta de ”nya pengar” som är tillkomna just för att täcka corona-kostnader.

Men låt oss inleda med livsaspekterna. Medelåldern på de ca 5 370 som avlidit fram till sista juni i covid-19 är över 82 år och 89% av alla avlidna är över 70 år. Utifrån SCB´s levnadsstatistik, förädlad av jacob.lundberg.se, innebär det att vi har förlorat ca 47 617 fullvärdiga levnadsår, qaly, (quality adjusted life years). Enligt min egen begränsade erfarenhet av livskalkyler, redovisad här 4 juni, bör 600 tkr per qaly vara ett rimligt värde idag, vilket innebär en kostnad  för covid-19 fram till juni månads utgång på närmare 29 mdr. Det är en ökning med 4 mdr sedan förra månadsskiftet.

En av alla statistiker som SCB nu producerar visar antalet avlidna per vecka, uppdelat i åldersgrupper.

Som synes har dödstalen för åldersgruppen 0-64 år varje vecka i år legat mycket nära genomsnittet för åren 2015-2019. För åldersgruppen 65år och över har vi noterat en överdödlighet under första halvåret på 4200 personer, och på hela 5300 under veckointervallet 12-25. Covid-effekten är uppenbar. Men är det också så – som grafen indikerar – att problemet nu är överståndet, att dödstalen åter är normala? Dels finns så klart risken för att kurvorna svänger upp igen men även utan sådana bakslag lär vi inte se vårt sista dödsfall i covid-19 än på länge. Men möjligen är det så att kampen mot covid-pandemin har sänkt dödligheten i vissa andra orsaksgrupper. Hur detta ska beaktas i en covidkalkyl får vi fundera vidare på. Nu noterar vi 29 mdr i kostnad för förlorade levnadsår.

Samhällsekonomiska kostnader är svårare att beräkna. I väntan på BNP-utfallet får vi försöka mäta hur mycket pengar som ”skapats” för att täcka corona-kostnaderna.

Riksbanken har sedan sista (veckorapporten i) mars till motsvarande rapport i juni ökat mängden ”riksbankspengar” från 642 till 818 miljarder, alltså med 176 miljarder. Redan under mars månad drog man på och ökade den monetära basen (mängden riksbankspengar) med 138 mdr. Kopplingen mellan den monetära basen och den ”verkliga” penningmängden, den som kallas M3 och primärt skapas av bankernas utlåning, har vi ännu inte helt lyckats fastslå. Det förefaller emellertid som om Riksbankens aktiviteter slagit igenom i en ökad penningmängd M3. Denna har nämligen också ökat kraftigt från februari. Ökningstalen från i februari framgår nedan.

Det är kanske något djärvt, vissa skulle säga rent felaktigt, att kalla dessa ca 314 mdr som Riksbanken gödslat vår ekonomi med sedan februari månad för en kostnad, därtill en corona-relaterad kostnad. Men baserat på Riksbankens egna utsagor att deras expansiva agerande med penningmängden verkligen är aktiva försök att avhjälpa de negativa effekterna i samhället pga covid-19, gör att vi ändå pekar på dessa ca 314 mdr som en corona-kostnad till dags dato. Vi får återkomma med att granska logiken i resonemanget. För tydlighets skull redovisas nedan även penningsiffrorna brutto. Kontanter är som synes en blygsam del av penningmängden.

Som synes är vi inne i en ”riksbanks-dramatisk” period. Lika dramatisk som finanskrisen 2008-2010.

Alla de bidrag som staten ger till nödlidande företag tas ur statens tillgängliga medel, ur statsbudgeten. Säkert sker vissa omallokeringar under löpande verksamhetsår, men primärt måste nog staten låna pengar för de nu uppkomna oplanerade stödbehoven. Och hur mycket har då Riksgälden, som sköter statens upplåningar, lånat upp i dessa Coronatider? Grafen nedan visar utvecklingen för den svenska statsskulden. Startar vi även här den sista februari och

mäter fram till sista maj, så har skulden ökat från 1055 mdr till 1158 mdr, alltså med 103 mdr kronor. Riksgälden signalerar att man kommer att låna upp över 400 mdr under 2020, så vi får även anledning att specialgranska Riksgälden i en senare artikel. Väl medveten om att statsskulden har fluktuerat kraftigt från månad till månad historiskt – även utan pandemier – sätter vi ändå tills vidare upp beloppet 74 mdr som en corona-kostnad.

Till dags dato har vi således följande kostnader för covid-19 tom sista juni.
– förlorade levnadsår                                            29 mdr
– samhällsekonomiska kostnader                     417 mdr
– totalt                                                                    446 mdr

De samhällsekonomiska kostnaderna motsvarar ca 42 tkr per svensk och är finansierade av Riksbanken med 314 mdr och av Riksgälden med 103 mdr. Dessa kostnadsestimat ska vi så småningom ställa mot de ”verkliga” effekter vi kan utläsa ur vår framtida BNP-utveckling. Årstakten på vår BNP var 5050 mdr vid coronautbrottet.

Kalkylen visar att de samhällsekonomiska kostnaderna är 14 ggr större än förlusten av liv. En möjlig tolkning vore därför följande: om vi med dessa ekonomiska uppoffringar har inbesparat 76 000 medborgares liv (med 82 års medelålder), alltså 14 ggr fler än de liv vi förlorat, så har våra åtgärder varit ekonomiskt ”rationella”.  Men kan man verkligen resonera så? Kanske är ett fullvärdigt levnadsår värt betydligt mer än 600 tkr? Och hur stor del av av samhällskostnaden var/är konsekvensen av myndighetsbeslut, alltså möjliga att undvika?

Se kalkylen som en indikation på våra kostnader för den pågående coronapandemin. Alla bidrag till att förbättra analysen emottages tacksamt!

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.