CO2-utsläppen


Foto: www.freeimages.com / Carlos Koblischek

I  DN kunde vi nyligen läsa: ”Klimatforskaren Johan Rockström reagerar starkt på rapporten från World Meteorological Organization som visar att koncentrationen av koldioxid i atmosfären nått en ny rekordnivå. Rockström säger till DN att det är ’chocksiffror’.
– Det här är en oerhört stark signal till makthavare inom politik och näringsliv om att påskynda utfasningen av utsläpp av koldioxid, säger han.”

Detta att allting som är gratis, dvs det som ingen äger, tenderar att bli överutnyttjat, tex haven som fiskas ut eller atmosfären som fylls av klimatförstörande koldioxid, utgör svåra problem, men de går att komma till rätta med. Naturligtvis kan man tillgripa förbud och kvoter, men ekonomerna anser att prismekanismen utgör ett effektivare verktyg. Ett sätt att använda priser i kampen mot koldioxidutsläppen är användandet av utsläppsrätter. Myndigheterna bestämmer antalet tillgängliga rättigheter och marknaden ser till att dessa kommer till användning, där de gör mest nytta, dvs av de som värderar dem högst. De som har ekonomisk möjlighet väljer att minska sina utsläpp för att i stället sälja (eller avstå från att köpa) utsläppsrätter. Samhället bekämpar problemen med bibehållen ekonomisk effektivitet!

Ett sådant system för utsläppsrätter av koldioxid infördes inom EU 2005. 2016-02-08, redovisade vi hur systemet fungerat tom 2014. Kan det vara så illa att det inte blivit bättre sedan dess? Låt oss redovisa vad som hände 2015 och 2016 med hjälp av data från Naturvårdsverkets hemsida.

Som synes har tilldelningen av utsläppsrätter minskat de senaste tre åren, även om den underliggande trenden sedan starten 2005 alltjämt ser stigande ut. Värdet för 2016 blev 24,3 miljoner ton. De svenska utsläppen kretsar dock oförtrutet vidare runt tjugo miljoner ton per år. Två ton per svensk! Den exakta siffran för 2016 blev 19,7 miljoner ton.

Lulekraft AB var den enhet som hade det största underskottet i Sverige 2016. De behövde köpa till utsläppsrätter för 1,68 miljoner ton CO2 för sin verksamhet. Största säljaren var ett annat Luleåföretag: SSAB EMEA AB som kunde sälja utsläppsrätter för 1,34 miljoner ton CO2, utav de 2,85 miljoner ton man tilldelats. Dessa båda företag är således de som utgör de knappt synbara staplarna i var sin ända av nedanstående fördelningsdiagram.

Flertalet av de 749 registrerade svenska aktörerna på utsläppsrättsmarknaden var nettosäljare av utsläppsrätter 2016. Som sig bör kan man kanske tillägga eftersom det svenska totala överskottet uppgick till 4,5 miljoner ton.

Mot bakgrund av Johan Rockströms reaktion på det aktuella läget måste nog ifrågasättas varför dessa ekonomiska styrmedel inte fungerar bättre. Varför har vi fortfarande ”ekonomisk rätt” att släppa ut lika mycket CO2 som för tolv år sedan?  MEN….
… OM minskningstakten i tilldelning fortsätter som de senaste tre åren, kommer vi år 2025 att vara nere på en tilldelning av 10 miljoner ton, hälften mot dagens utsläpp. Kan vi då alltjämt vara nettosäljare, såsom länder i teknikens framkant bör vara, så kanske vi rör oss på nivåer som börjar likna långsiktigt hållbara? Måtte det bara inte vara ”too little, too late”. Johan Rockström med kollegor bevakar förhoppningsvis detta åt oss. För att vi ekonomer självmant skulle minska mängden utsläppsrätter och därmed utsläppen, känns mindre sannolikt, även om det borde vara ”lönsamt” med en lång och lycklig framtid för vårt jordklot. Så ser i alla fall min kalkyl ut.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.