CO2 och ekonomiska styrmedel


Bild: Pixabay

Artikeln härförleden om kort och lång sikt i nationalekonomin landade i klimatfrågan som är den i särklass största frågan för mänskligheten idag och där vi har att kämpa mot både okunnighet och egoism. Okunnigheten, som många alltjämt lider av, visar sig i att den samfällda expertisens varningar förnekas eller ignoreras. Egoismen framgår av att man förväntar sig att någon annan ska göra de uppoffringar som behövs, eftersom ”mitt/vårt” bidrag till problemet är så litet sett i det hela. En vanlig variant av egoism är att man litar på de som säger att vi med ny teknik kommer att ersätta alla dagens källor till växthusgasutsläpp så vi behöver inte göra några uppoffringar själv. Allt kommer att lösa sig!

Hur gärna man än vill hoppas att det sistnämnda kommer att stämma, är det märkligt att vi är så villiga att ta så makalöst stora risker. Det verkar som om vi inte riktigt inser vad ett worstcase-scenario innebär.

I debatten hörde jag att vi svenskar genom vår livsstil släpper ut elva ton koldioxid per person och år (källa okänd), medan befolkningen i länder som Eritrea släpper ut kanske någon enstaka procent av vad vi gör. Tänk om det verkligen ställdes på sin spets: din familj (föräldrar, syskon, make/maka, barn och barnbarn – alla med respektive) måste anpassa sig till att leva på Eritreas utsläppsnivå, alternativt dö. Jag tror inte att särskilt många skulle välja det sistnämnda. Jag tror i och för sig inte heller att det är just de båda alternativen vi har att välja mellan även om man kan tolka de största ”pessimisternas” farhågor som något åt det hållet. Men att riskerna för klimatrelaterade katastrofer minskar ju mer vi offrar av vår utsläppsdrivande konsumtion och livsstil idag torde vara ovedersägligt. Ändå vill de flesta inte offra ett uns av sitt ”välstånd”. Det finns förvisso förebilder som lagt om livsstil, slutat äta nötkött, sålt bilen och slutat flyga, men de är för få. De flesta av oss behöver starkare momentana incitament för att agera på rätt sätt. Visst kan politiker ta till förbud och ransoneringslösningar, men vi ekonomer brukar berömma oss av att vi har tagit fram effektivare ekonomiska styrmedel. Fortfarande väntar vi dock på förste politiker eller opinionsledare som föreslår att vi ska använda dem. Hittills verkar alla politiker alltför rädda att förlora sitt politiska mandat för att föreslå riktiga ”uppoffringar”. Flygskatten är ett första litet testskott som tydligt visar hur långt ifrån riktigt effektiva åtgärder vi befinner oss.

Kyotoprotokollet är en internationell överenskommelse, sluten den 11 december 1997 i Kyoto i Japan, därav namnet. Avtalet, som trädde i kraft den 16 februari 2005, hade som mål att de årliga globala utsläppen av växthusgaser skulle minska med minst 5,2 procent från året 1990 till perioden 2008-2012. På klimatkonferensen i Doha 2012 blev det enighet om att förlänga avtalet till år 2020.” (Källa: Wikipedia)

Nedan framgår utvecklingen vad gäller industrins CO2-utsläpp, där data hämtats från naturvårdsverkets hemsida.

Vi har uppenbarligen tappat en hel tempo i CO2-minskning mot vad vi tänkte oss i Kyoto för 20 år sedan. Vi borde ha halverat våra utsläpp från 2005, men vi ligger kvar på samma nivå! Säkert har nya klimateffektivare lösningar lanserats på mängder av områden, men dessa vinster har ätits upp av större välståndsvolymer.

Så här skriver Naturvårdsverket i anslutning till publiceringen av 2017 års siffror av svenska industrins utsläpp av växthusgaser: ”Utsläppen 2017 från anläggningarna inom systemet var knappt 19,7 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Jämfört med 2016 är det totala utsläppet i stort sett oförändrat.

Mellan åren 2015 och 2016 skedde en ökning av utsläppen. De kunde förklaras med att branscherna stål och järn samt papper och massa ökade produktionen. Detta kombinerades med ökade utsläpp från el- och fjärrvärmebranschen eftersom 2016 var ett kallare år än 2015.”

Ser vi till de olika branscherna ser våra industriutsläpp ut enligt nedan.

Flygindustrin har lagts till i grafen, den ingår inte i ovan angivna totaler. Här tillkommer således ca 12%. Till detta skriver Naturvårdsverket också att ”… under handelsperioden har regler införts som även undantar flygningar som går till och från länder utanför EES under åren 2013–2023 samt icke-kommersiella flygoperatörer med mer än 1000 ton koldioxid i utsläpp per år.” Två slutsatser av detta; (1) flyget är en ännu större klimatförstörare än vad tabellen ovan anger, (2) inte ens på Naturvårdsverkets hemsida kan man enkelt hitta en bra sammanställning av det totala CO2-problemet. Industriutsläppen visar inte helheten. De visar på ca 2 ton per person. Trafik, privatkonsumtion, kanske främst importandelen därav, svarar för mångdubbelt mer

Eftersom vi ännu inte kommit ur startblocken vad gäller CO2-minskning är det kanske inte så konstigt att vi nås av rapporter att ett fossilfritt samhälle år 2045 inte längre räcker för att klara 2-gradersmålet. Nu måste vi vara där år 2030! (källa okänd, i bästa fall fake news). Om vi antar att utvecklingen i övriga världen inte är bättre än den i Sverige så måste vi alla öka takten. Sverige sitter dock i en gyllene position för att kunna visa övriga västvärlden att detta är möjligt! Och här har vi ekonomer stora möjligheter att hjälpa till. För det första har vi ju redan installerat ett system med utsläppsrätter i EU. Genom att varje år minska antalet tillgängliga utsläppsrätter kommer industrin att tvingas minska sina utsläpp – med start där det är billigast att uppnå sådana minskningar. Som framgår av den första grafen i artikeln så sjunker nu tilldelningen för svensk industri sedan några år, men än så länge har tilldelningen räckt till och blivit över för ett oförändrat utsläppsbeteende. Det krävs bara politiska beslut att minska tilldelningen snabbare, så kommer vi att tvingas närma oss målet! Det kan förstås leda till att utsläppen blir en ”flaskhals” i industrins produktionskalkyl och att de därför måste minska sin produktionsvolym. Det drabbar i så fall de minst effektiva industrierna först, i sann ekonomisk optimeringsanda. Men det kommer också att skapa enorma incitament och affärsmöjligheter för metodutveckling inom fossilfria industriella processer. Verktyget finns där. Men finns politikerna som vågar hålla i handtaget? Även om vi under en övergångstid måste betala en tryggare framtid med minskad konsumtion?

Ett annat verktyg är skatter. Grön skatteväxling har det talats om i många år. Men händer det något? Säkert gör det det, men om vi till exempel vill minska konsumenternas utsläpp av CO2 från flyg- och bilåkande, mer än vad bonus-malus och inblandning av biobränsle i diesel och flygbränsle mm leder till, så kan den klassiska skattekurvan användas.

Ovanstående graf brukar kallas Lafferkurvan och användas av lågskatteprofeter som hävdar att eftersom vi (enligt deras hypotes) befinner oss på höger halva av grafen kan skatteintäkterna ökas genom att minska skattesatsen. Ur ett CO2-perspektiv är det just detta som ska utnyttjas, men omvänt. Genom att tex öka den redan höga skattesatsen på fossila bränslen kanske skatteintäkterna förvisso kommer att minska, tack vare att förbrukningen minskar ännu mer, men det är ju precis vad vi vill uppnå! Det blir lönsamt för oss att kollektivåka, samåka eller ransonera vårt bilåkande och flygande. Och om skatteintäkterna inte minskar kan andra skatter sänkas, för syftet är inte att öka skatteintäkterna utan att minska CO2-utsläppen! Det kan komma att upplevas som sänkt levnadsstandard, men kommer  sannolikt inte att synas i BNP-statistiken eftersom konsumtionen i stället glider över till sådant som inte är straffbeskattat av CO2-skäl.  Men definitivt kommer det att synas i utsläppsstatistiken!

Vi har alltså verktyg. Men har vi ledare som vågar hålla i handtagen?

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.