CO2 2020


Bild: Rabe, Pixabay

Ekonomer lyfter gärna fram ekonomiska styrmedels förträfflighet för att åstadkomma förändrat beteende, inte minst inom miljöområdet, där såväl skatter och subventioner används flitigt. I den stora ödesfrågan, koldioxidutsläppens hot mot klimatet och levnadsbetingelserna på vårt klot, har även EU använt sig av utsläppsrätter sedan 2005. Tanken är att alla som släpper ut CO2 måste inneha motsvarande mängd utsläppsrätter och dessa kan köpas och säljas på marknaden. Genom att löpande höja priset och minska tilldelningen av dessa utsläppsrätter ska EU få utsläppen att minska. Att släppa ut CO2 ska bli för dyrt.

Effekterna har varit måttliga tidigare år. Nu kan vi redovisa effekterna i Sverige under 2020 av dessa utsläppsrätter. Som framgår av bilden nedan minskade faktiskt såväl Sveriges tilldelning som utsläpp av CO2 under 2020.

Men notera även att utsläppen med nöd och näppe kom ner under nivån för 2009. Man kan se det som elva förlorade år i vår ödeskamp. Fega politiker har inte vågat skruva åt utsläppsrätterna för CO2 i den takt som behövts. Bilden visar också att om vi efterlevt Kyotoprotokollets ambition med 5% årlig minskning, skulle vi år 2020 släppt ut 53% av vad vi verkligen gjorde. Och det skulle gällt alla länder!

Såsom brukligt redovisar vi nedan även de enskilt största utsläppsanläggningarna.

Totalt ingår dock bara drygt en tredjedel av alla utsläpp i detta system med utsläppsrätter. Utsläpp från tex. flyg- och personbilar ingår inte. Just för 2020 har vi dock haft goda minskningar inom dessa områden. Tyvärr tack var pandemin. Så här skriver Naturvårdsverket på sin hemsida:

”Utsläppsstatistiken visar att Sveriges totala utsläpp 2020 var 47,4 miljoner ton koldioxidekvivalenter, vilket innebär en minskning om 6,8 procent jämfört med föregående år. Den påverkan som coronapandemin har haft på vårt samhälle är en betydande orsak till den stora minskningen, men det är även ett antal andra faktorer som har bidragit. Den största andelen av de minskade utsläppen anses vara tillfällig.

Den största minskningen har skett inom industrin, där utsläppen har minskat med knappt 1,8 miljoner ton. Detta beror framför allt på minskade utsläpp inom järn- och stålindustrin, till följd av minskad produktion, samt inom kemiindustrin, där en brand i Borealis krackeranläggning orsakade produktionsstopp under en stor del av året. Även raffinaderiindustrin har minskade utsläpp, till följd av minskad efterfrågan och därmed produktion.

Inom el- och fjärrvärmesektorn minskade utsläppen med drygt 1 miljon ton, vilket motsvarar en minskning på 23 procent för sektorn. De minskade utsläppen beror delvis på varmt väder och lågt behov av uppvärmning, men även på en kraftig minskning av fossila bränslen som antas bero på den höjda skatten på fossila bränslen som används för att producera värme i kraftvärmeverk. Skatten infördes i augusti 2019.

Transportsektorns minskning uppgick till 5,3 procent, vilket till största del beror på minskat trafikarbete. Personbilar bidrog till den största minskningen på ca 0,6 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Inrikesflyget minskar med knappt 60 procent och bidrar också till minskningen med 0,3 miljoner ton. Utsläppen från tunga lastbilar ökar däremot med ca 6 procent, vilket utgör en ökning på 0,2 miljoner ton.”

Kampen går vidare i denna vår ödesfråga. Med ekonomiska styrmedel kan säkert efterfrågan på utsläppsintensiva varor och tjänster minska betydigt och beständigt, även utan pandemier. Men än så länge verkar det politiska modet saknas till annat än ett spel för galleriet. ”Gärna tuffare mål för 2045 men inga åtgärder som sänker utsläppsnivåerna nu, det skulle ju kunna kosta politisk makt.” När ska attityden bli den motsatta?

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.