Arbetslösheten Q1 2022


Bild: geralt Pixabay

Nio månader i rad har nu arbetslösheten sjunkit. Från 9,1% i juni 2021 till 8,3% nu i mars månad. (Källa AKU, befolkningen 16-64 år). Med den takten tar det två år till att nå ner till 6%-strecket som ändå kan sägas vara ett realistiskt mål. Det brukar vända uppåt vid den nivån.

Vid analys av arbetslösheten för den senaste tiden måste en generalreservation göras för eventuella covid-effekter. Mycket väl kan såväl nysatsningar som återanställningar fått anstå till nu, eller till senare. Eller så har arbetsgivare upptäckt att jobbet kan göras på färre händer än tidigare? Nettoeffekterna är omöjliga att förutse.

Med detta sagt noterar vi att en av de underliggande trenderna bakom den vikande arbetslösheten just nu är att andelen av befolkningen som står utanför arbetskraften minskar. Allt fler återkommer således nu till gruppen ”i arbetskraften” efter att ha lämnat i början av pandemin och en ökande andel av dessa hamnar i rätt fack av de båda alternativen ”sysselsatta” respektive ”arbetslösa”.

Onekligen är det stora ”V-et” under pandemitiden i blå kurvan ovan lite märklig.

Nåväl, vi vet att arbetslöshet primärt är ett ungdomsproblem och så har varit åtminstone sedan 50 år, då SCBs nuvarande tidsserier inleddes. För de senare åren är bilden per åldersgrupp enligt nedan.

Även för ungdomsgruppen är V-formen under pandemin tydlig vad gäller deltagandet i arbetskraften, vilket kastar sin skugga över alla försök till intelligenta analyser. Trist och kanske farligt på sikt är det om ungdomar ratar vidareutbildningar så att utbildningsnivån sjunker, men gott att en ökande andel av de som väljer bort studierna faktiskt får jobb. Men trots allt handlar det nog om en återgång till den normalbild vi hade före pandemin. Och på sista raden är förändringsriktningen just nu positiv för ungdomsarbetslösheten, liksom för alla andra åldersgrupper.

I detta läge ska nu ekonomin ”stramas åt”, med högre räntor och andra riksbanksåtgärder för att komma åt inflationsspöket som nu börjat härja i vår ekonomi. Enligt gammal ekonomisk teori kan man med låg ränta driva fram hög ekonomisk aktivitet (resursutnyttjande, sysselsättning och inflation) och följaktligen ska vi nu med högre ränta försöka pressa fram en låg inflation, med risk för att det även ökar arbetslösheten. Som väl är, är det mycket svårt att se tydliga negativa statistiska samband mellan arbetslöshet och inflation enligt den så kallade Phillipskurvans förutsägelser. USA visar förvisso just nu tydliga tecken på mixen av just låg arbetslöshet och hög/stigande inflation. Men då är det arbetsgivarnas beredvillighet att höja lönerna för att få fler anställda som utgör sambandet och då ökar ju köpkraften hos de som drabbas av prisstegringarna, vilket väl på sitt sätt är ”ok”?

I Sverige beror dock inflationen på ”flaskhalsproblem i det internationella logistikflödet”, ”internationella energi- och bränslepriser” och/eller…? Knappast något som botas med högre svenska räntor. Nej, ekonomernas kunskap om inflationens väsen är sannolikt för dålig för att vi ska behöva tappa hoppet om att arbetslösheten ska kunna sänkas även i tider av högre räntor.

Framtiden följer och vi följer den!

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.