Är Riksbankerna tagna som gisslan?

gisslan miguel ugalde
Foto: www.freeimages.com / Miguel Ugalde

Jag brukar vara noga med att hålla mig till faktiska sanningar, eller åtminstone högst sannolika sanningar och tolka och kommentera verkliga ekonomiska data, men nu ska jag lansera en hypotes. Jag flaggade för den när jag härom veckan redovisade inflationens utveckling. Här är den – en konspiratorisk hypotes om ”hur det faktiskt hänger ihop”. Mer lärda ekonomer än jag får mer än gärna ställa sig bakom eller vederlägga denna hypotes: att riksbankerna blivit finanssektorns gisslan.

Världens riksbanker, inte minst den svenska, har sedan flera år bedrivit en starkt stimulerande penningpolitik. Extremt låga reporäntor förstärkt med stora obligationsköp för att pressa marknadsräntorna nedåt i förhoppning om att det till slut ska resultera i offensiva expansionsinvesteringar i näringslivet som ska leda till ökad efterfrågan på produktionsresurser, inte minst arbetskraft, som i sin tur ska innebära tillväxt i BNP och därtill en press uppåt på prisnivån, KPI, vilket traditionellt anses hälsosamt ur ett nationalekonomiskt perspektiv.

Förvisso åtnjuter vi i Sverige liksom i många andra länder tidernas högsta BNP/capita, men likväl är den gängse synen att riksbankernas ansträngningar inte har lyckats. Arbetslösheten är fortfarande högre och inflationen lägre än vi vill. Så man fortsätter med sina stimulanser trots att många anser att vi nu befinner oss i en högkonjunktur och att man borde bromsa i stället för att gasa. Fast i ärlighetens namn är det nog också dags att ifrågasätta konjunkturteorin, på samma sätt som vi kanske måste ifrågasätta riksbankens teorier och modeller. Konjunkturerna finns inte längre på samma sätt som för några generationer sedan. Så varför håller Riksbankerna på med sina stimulanser? Tror man verkligen att man med penningpolitiska stimulanser kan åstadkomma den kedjereaktion som beskrivs ovan och som landar i högre BNP-tillväxt och en hälsosam inflationstakt runt 2%? Jag läser att allt fler ekonomer ifrågasätter dessa gamla sanningar, nu senast tolkade jag tidningen Focus nr 41 som att nye chefsekonomen i Världsbanken Paul Romer står på rätt sida av barrikaderna. Att kalla makroekonomi för ”bullshit” är faktiskt mer klartext än vad jag själv vågat ta till.

Rimligen måste även riksbanksfolk tvivla på de gamla teorierna. Men riksbankerna vet också vad som hände hösten 2008. En finanskrasch – ett renodlat haveri inom delar av finansmarknaderna – vållade en rätt kraftig nedgång i den reala ekonomin i större delen av världen under några år. När finansföretag går över styr fortplantar sig svallvågorna över såväl näringsliv som hushållssektor och därifrån även till offentlig sektor. Exakt hur dessa mekanismer ser ut vore intressant att studera närmare, men dels påverkas förstås snabbt hushållens konsumtionsförmåga/vilja, vilket får många företag att dra ner på sina ambitioner, vilket i sig skruvar ner takten i ekonomin. Andra ickefinansiella företag drabbas via ägarmässiga kopplingar till krisande finansföretag eller via indragna krediter av akuta likviditetsproblem. Betalningsinställelser och konkurser uppstår och de juridiska processerna kring dessa tar flera år. Den rena finanskraschen får sammantaget svåra konsekvenser för den reala ekonomin och för gemene man.

Detta vet riksbankerna om. Finansbranschens aktörer som har varit de stora vinnarna på riksbankernas expansiva penningpolitik vet också om det. Och båda parter vet att den andra vet. Underförstått inser alltså riksbankerna att om man inte fortsätter att gödsla och göda finansmarknaderna med expansiv penningpolitik så hotar ett nytt 2008. För varje år har finanssektorn vuxit snabbare är någon annan del av ekonomin, vilket inneburit att sektorns tumskruvar på riksbankerna har dragits åt mer och mer. Riksbankerna har blivit finansmarknadernas gisslan.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.