Aktieägandet i Sverige


Bild: Google Images ”aktiebrev”

Börsvärdet har i dessa virustider blivit ytterst volatilt och möjligen förskjuts ägarstrukturen rejält också. Denna ägarstruktur går att följa med viss eftersläpning, då SCB per varje halvårsskifte redovisar en statistisk rapport som heter: ”Aktieägande i bolag noterade på svensk marknadsplats, ställningsvärden, mnkr efter sektor och 2 ggr/år”. Ägandet redovisas alltså inte ner på familjenivå, det får vi hänvisa till affärspressen för att få del av, och eftersläpningen innebär att vi har data tillgängliga fram till halvårsskiftet 2019.

SCB beskriver urvalet av bolag så här: ”De bolag som omfattas var ursprungligen bolag på Stockholms fondbörs A-lista, därefter har följande tillägg gjorts: 1989; samtliga bolag på Stockholms fondbörs, 1998; bolag på SBI-listan (nuvarande NGM), Aktietorget och Nya marknaden, 1999; Göteborgs OTC-lista.”

Vi talar alltså inte egentligen om ”svenska bolag”, sådana är ju ibland noterade på andra länders marknadsplatser, precis som det finns utländska koncerner som har bolag noterade här i Sverige. Det är väl för övrigt nästan ogörligt att hitta en entydig definition som sorterar upp världens bolag på sina respektive ”hemländer”.  Är det huvudkontorets placering som gäller, eller bolagets juridiska ”säte” (där skatt betalas) som avgör? SCB redovisar ägarnas juridiska hemvist, vilket på sätt och vis kan tyckas mest relevant, där finns ju makten över bolagen.

Låt oss börja med att studera hur den svenska aktiemarknaden enligt SCB totalt har utvecklats.

Som synes tog två börskrascher ner aktievärdena under BNP-nivån, men för närvarande(Q2 2019)  är marginalen i princip 50% och förefaller ökande. Återstår att se hur corona-effekten kommer att slå. Börsvärdet kommer kanske att återställas snabbare än BNP-tappet? Börvärdet styrs ju mer av  förväntningar. Förvisso produceras också en stor andel av BNP i onoterade företag liksom i organisationer och offentlig sektor, men relationen mellan börsnoterade aktiers värde och landets samlade produktionsvärde är ändå intressant. Den kanske utgör ett inspel i mätningen av en möjlig ”bubbla” på aktiemarknaden?

Ser vi sedan till ägarstrukturen ger oss SCB följande bild.

Vi noterar att offentliga sektorns ägande i princip sjunkit sedan millennieskiftet. Det torde vara utförsäljningar och privatiseringar som syns. Primärt är det utlandsägandet som ökat i stället, i alla fall efter en bottennotering 2003 och den utlandsägda delen utgör nu runt 40% av våra aktiebörsers marknadsvärde.

Granskar vi utlandsägandet så ser vi följande:

Som synes finns över en tredjedel av utlandsägandet i USA. Gruppen Västeuropa utgörs endast av uppräknade länder.  Andra, såsom t.ex Spanien och Österrike, ingår i gruppen Övriga världen, liksom även Island gör. Denna av SCB ospecificerade grupp svarar för över 10% av aktieägandet på svenska marknadsplatser. De senaste årens snabba minskning av Storbritannien har fångats upp primärt av ägare i Luxemburg och Belgien. Faktum är att ägarna i Luxemburg svarar för över 40% av Västeuropas ägarandel på svenska aktiemarknader vilket därmed gör storhertigdömet till det tredje största utländska ägarlandet efter USA och Storbritannien.

Man anar en rundgång av ägande där finansbolag i t.ex. Luxemburg äger aktier i Sverige, men ägs i sin tur av ägare i andra länder, däribland säkert Sverige. Att verkligen sätta fingret på ägar- och maktstrukturen i världens företagande är inte lätt i dagens globala och avreglerade värld.  Sophie Nachemson-Ekwall försöker dock. Hennes ansträngningar skrev vi om den 11 januari 2018.

Att 40% av ägandet på de svenska aktiebörserna finns utanför vårt lands gränser tycker nog de flesta känns hotfullt.  Men vi vet inte hur stort ägande på utländska börser som sitter i svenska händer. Och  50% av vår BNP går på export. Så vi lever i en globaliserad värld. Nationell protektionism utgör därför sannolikt ett större hot mot vårt ekonomiska välstånd än vad utländskt ägande på svenska aktiemarknader gör.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.