Advokater och Revisorer och Skatter

Handskakning2

Ingen vill betala mer i skatt än man måste. Ja, bortsett från de oändligt rika som gärna ikläder sig rollen av skattemyndighet och finansminister för att på sin ålders höst portionera ut sina förmögenheter till vad man själv anser vara behjärtansvärda ändamål. Men att betala till den demokratiskt inrättade skattemyndigheten som har att driva in pengar för det allmännas bästa, det vill nog ingen göra mer än nödvändigt, hur tufft det än är.

Samtidigt är det en ständig kamp för politiker och experter att utforma skattesystemet så att det verkligen fungerar. Här har vi fått Grekland uppmålat som skräckbild av ett land där myndigheterna inte lyckas beskatta sin befolkning.  Att advokater och revisorer där hjälper sina kunder att minimera sina skattekostnader – såväl med handfasta råd som med politikerpåverkan – är självklart. Det är en del av dessa yrkeskårers expertkunskap, som de försörjer sig på att tillhandahålla.

Regelverken förefaller oftast vara sådana till sin karaktär att de är enklast och rakast beträffande de skattebaser som de flesta innevånare har. Löneinkomster i första hand. Därmed kan deklarationsarbetet och deklarationsgranskningarna förenklas för det stora flertalet, något som inte minst vi svenskar njuter av alltmer för varje år som går. Revisorer och advokater inriktar sig därför på de mer bemedlade kunderna som har intäkter där skattereglerna är mer komplexa. Märkligt nog är ofta reglerna av dessa inkomstslag så utformade att de mest bemedlade i slutändan betalar lägre andel av sina totala inkomster i skatt än den som bara har en löneinkomst att deklarera.

I Sverige handlar det ofta om att få inkomster klassade som inkomst av kapital istället för som inkomst av tjänst. Skatteverkets än så länge föga framgångsrika tvist med de stora riskkapitalisterna handlar om just detta. Skatteverket hävdar att dessa har åtnjutit ersättning för utfört arbete, medan de själva anser att det är vinster på gjorda investeringar. Vi har fått komplexa och av många bespottade regler för småföretagare, som syftar till att reglera just hur mycket pengar den lille få- eller enmansföretagaren (likt undertecknad) ska kunna ta ut i lågbeskattad aktieutdelning i stället för som (givet skatteskalans brytpunkter) mer högbeskattad arbetsinkomst.

Och nu senast braskar media på med nyheten att våra välbetalda advokater och revisorer själva utnyttjar detta regelverk genom att låta utdelningarna från sina byråer hamna i advokaternas och revisorernas privata fåmansbolag där de förblir obeskattade tills de tas ut – och då med extra förmånlig beskattning om detta anstår till vederbörande gått i pension. Uppenbart är detta helt lagliga upplägg, men det är samtidigt uppenbart att uppläggen inte skulle komma till stånd om det inte vore skattemässigt fördelaktigt. För många, många år sedan rasade en debatt om en ”generalklausul” mot transaktioner som enbart genomfördes för att minska skatt. Vad hände med den debatten och klausulen?

Det är viktigt med ett fungerande skattesystem, där ingen kan smita undan sin skyldighet att bidra till samhällets gemensamma åtaganden, men det är också viktigt att systemet upplevs som rättvist. Att ingen tvingas betala orättvist mycket eller kommer undan med att betala orättvist lite. Vår nuvarande grundprincip att beskatta varje inkomstslag för sig borde därför analyseras i grunden och ställas mot alternativet att beskatta summan av alla inkomstslag. Priset på en liter mjölk är ju detsamma, oavsett om jag betalar med löneinkomst eller aktieutdelning, så varför subventionera det senare? Själv har jag just sålt och köpt bostad och kunnat konstatera att jag tjänat 150 kkr per år under tio år genom att ha bott där jag har bott. Det må illustrera hur marknadens prissättning av bostadsrätter utvecklats under tiden, men varför ska denna arbetsfria vinst vara den minst beskattade delen av min totala inkomst? Prisstegringen har faktiskt möjliggjort för mig att bo gratis i tio år. Nu kan man hävda att det vore orättvist att beskatta en inkomst som uppstått under tio år rakt av under det år då vinsten realiseras. För att undvika att hamna i en väldigt filosofisk debatt om rättvisa kan man tänka sig att sådana engångs-/realisationsvinster får fördelas på de kommande (fem?) årens deklarationer. Men principen bör likväl vara att individens samtliga inkomster; lön, pensioner, bidrag, räntor, aktieutdelningar, realisationsvinster och vad övrigt där finns, ska summeras och beskattas totalt mot den enda erforderliga skatteskalan.

Väl medveten om att ingen ekonom någonsin kommer att kunna presentera en evigt optimal Gini-koefficient (=inkomstfördelning) för något samhälle, så är ett argument för en skatt på totalinkomsten att det skulle öka inkomstutjämningen i samhället – särskilt om viss progressivitet tillåts kvarstå i skatteskalan. Alla tecken och mätningar visar att vi går mot en allt större inkomstspridning i våra samhällen. Occupy Wall Street och ”1% mot 99%” utgör därtill indikationer på den sociala oro som kan bli följden om trenderna fortsätter. Så om majoriteten av befolkningen anser att vi redan nått en ohälsosamt ojämn inkomstfördelning skulle en skatt på totalinkomsten kunna vara ett motmedel.

Ett sådant upplägg skulle nog inte bara upplevas som mer rättvist, det skulle vara minst lika enkelt som dagens och kanske även effektivare än alla generalklausuler. Och med tanke på advokaters och revisorers driftighet är jag inte ens säker på att dessa yrkesgrupper i slutändan skulle tillhöra förlorarna vid ett införande.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.