8,29% och i stigande


Bild: Pixabay

Arbetslösheten ligger nu per november enligt Arbetskraftsundersökningarna (AKU) på 8,29% mätt som rullande helår (16-64 år). Det är den högsta siffran sedan apr 2011 och tendensen är stigande, förvisso sannolikt till stor del pga pandemin. Regeringens mål att nå EU´s lägsta arbetslöshet i år är fjärran från att uppfyllas.

Låt oss börja med att studera det långa perspektivet. Detta är arbetslösheten för befolkningen i åldrarna 16-64 år de senaste 50 åren. Siffrorna visar rullande helårsvärden (R12) och hämtade från SCB´s arbetskraftsundersökningar (AKU).

Man undrar onekligen vad det var som hände under 90-talet. Dessförinnan pendlade arbetslösheten mellan 2 och 4%. Under 90-talet rusade den upp till över 10% under några år för att sedan från millenieskiftet återgå till att pendla mellan 6 och 8%. Vi kan notera att båda könen och alla åldersintervall visar samma principiella mönster. Tydligt dock att den yngsta gruppen 16-24 år haft den sämsta långsiktiga utvecklingen då man gått från 5% till 23% arbetslöshet under dessa 50 år. Samtidigt har emellertid ungdomsgruppen minskat från 20% till 11% i andel av  den totala arbetskraften. Så utöver att arbetslösheten steg i början av 90-talet så sjönk samtidigt arbetskraftens storlek, alltså summan av sysselsatta och arbetslösa.

Fler började således studera, ta ut pension eller försörja sig på annat sätt. Någon statistik per region eller bransch som förklarar var arbetena försvann har vi ej påträffat. Och inte heller syns en lika tydlig förändring av arbetskraftens storlek när arbetslösheten sjönk igen vid millennieskiftet. Så frågan blir hängande: varför pendlar arbetslösheten nu i ett 2 % intervall 4 %-enheter över vad den gjorde före 90-talet. Man kanske inte kan utesluta förändringar i mättekniken runt 1991? Hur som helst känns det som att vi bör släppa tiden före millennieskiftet, vi verkar aldrig kunna nå dit igen.

Så låt oss därför övergå till det kortare perspektivet. Nedan framgår tydligt att sysselsättningen började vika när pandemin drabbade oss i mars månad i år.

Bryter vi ner siffrorna per åldersgrupp ser vi att ungdomarna drar upp arbetslösheten, medan alla andra åldersgrupper ligger under genomsnittet.

De tre äldsta åldersgupperna ligger alla under 8% i arbetslöshet, men ändå högre än man hade önskat. Men likväl är arbetslösheten idag primärt ett ungdomsproblem. Nedan visas det aktuella läget för månaden november 2020 enligt AKU-mätningen.

Av landets 409 000 arbetslösa hör flest, 24%, till åldersgruppen 16-24 år. Detta trots att ungdomarna utgör mindre än 10% av arbetskraften. Den utelämnade röda stapeln för 16-64 år uppgår så klart till 100%.

Till detta kan läggas att vi bland ungdomarna (16-24 år) ser en accentuerad ökning av antalet som inte ingår i arbetskraften. Dessa uppgår nu i november till 50%, vilket är 7% fler än för ett år sedan.  Antalet har på ett år ökat med över 70 000. Vi hoppas att detta kan tolkas som att fler ungdomar nu väljer att utbilda sig.  Det skulle dock behövas att lika många till av ungdomarna väljer studier i stället för arbetslöshet för att åldersgruppen ska nå 5% arbetslöshet. Nedan utvecklingen uttryckt som rullande helår, aktuell siffra 43,8%.

Problemet är kanske att ungdomarna det handlar om har otillräcklig studiemotivation. Så vad är då alternativet? Idag lever sannolikt de flesta av dem på sina föräldrar eller försörjningsstöd. Det kanske ändå är billigast för samhället. Men är månne högsubventionerade praktikjobb en långsiktigt bättre lösning? Eller ett års civiltjänst (ála värnplikt)?  Kanske är detta vårt samhälles svåraste fråga?

Eller är det den immigrationsrelaterade arbetslösheten som är värst?  AKU ger inga svar på den frågan, men för någon vecka sedan kom SCB med en statistik man kallar Registerbaserad ArbetsMarknadStatistik (RAMS) avseende 2019. Den matchar folkbokföringsregistret med arbetsgivardeklarationerna från november 2019. Alla som där hade en inkomst på minst 100 kr klassas som förvärvsarbetande och övriga som icke förvärvsarbetande. (I AKU räcker det med en timmes jobb i enkätveckan för att klassas som sysselsatt.) De som icke var förvärvsarbetande var antingen arbetslösa eller inte i arbetskraften (såsom tex pensionär, sjukskriven, ”hemmafru” eller studerande). Ställer vi AKU för november 2019 mot RAMS får vi följande logiska uppdelning av befolkningen (siffrorna i 1000-tal).

Överensstämmelsen mellan källorna är således hög om än ej perfekt. Och eftersom RAMS bl.a. innehåller individens födelseland kan vi läsa ut följande:

Vi noterar således att utrikesfödda förvärvsarbetande är underrepresenterade jämfört med Sverigefödda med ca 270 000 totalt varav 27 000 i gruppen 16-24 år. Detta innebär att man rimligen är överrepresenterade bland de arbetslösa på motsvarande sätt, vilket skulle kunna innebära uppskattningsvis uppemot 18% arbetslöshet, mot kanske 5% bland svenskfödda i dagsläget. Så arbetslösheten bland utrikesfödda är tvivelsutan tillsammans med den ”svenska” ungdomsarbetslösheten två gigantiska problem, som båda kommer att kvarstå efter att pandemin är över. Nationalekonomins låga räntor fungerar uppenbarligen inte. Sitter en del av problemen i låg anställningsbarhet? Dålig utbildning och låg motivation bland unga och språk- och kulturproblem bland utlandsfödda? Detta innebär ett lägre produktionstillskott än kostnadstillskott för arbetsgivarna vid anställning. Ingen rocket-science direkt. Under tiden dessa problem elimineras krävs i så fall subventioner, kanske sänkta (negativa?) skatter vid låga inkomster. Det är väl ändå bättre att man försörjer sig till hälften än att vara helt bidragsberoende.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.