600 nya miljarder

Bild: jojo hasilla, Pixabay (beskuren)

Penningmängden har mellan coronautbrottet i  början av mars 2020 och årsskiftet 10 månader senare  ökat med drygt 600 mdr utan rubriker i media. Märkligt, eller? Låt oss ta det här med penningskapande igen. Först kontanter. Riksbanken har ensamrätt att trycka sedlar. I gamla tider var sedelutgivning en betydande inkomstkälla för staten. Tänk att skapa 1000 kr genom att trycka ett papper till en kostnad av några öre! Denna enorma marginal har använts av regenter för att finansiera krig och hovliv mm genom århundradena, förutom att den lockat falskmyntare i alla tider.

Men låt oss se det bokföringsmässigt. Sedlar är skuldebrev. Tidigare med påskriven garanterad rätt till inlösen mot guld. Denna garanti är borttagen, men likväl är sedlarna skuldebrev som bokförs i kredit i riksbankens balansräkning. När man sedan släpper ut sedlarna på marknaden genom banksystemet kvarstår likväl Riksbankens skuld för utgivna kontanter i bankens balansräkning. Om sedlarna skulle komma tillbaka till Riksbanken kan de makuleras varvid Riksbanken samtidigt bokar bort motsvarande skuld från balansräkningens kreditsida. Allt är alltid i balans och inget egentligt värde har skapats.

Våra godkända banker har precis samma rätt att skapa pengar som Riksbanken har. Dock inte sedlar och mynt, men väl papperslösa kontotillgångar i banken. Och det gör man i mångfalt större omfattning än vad Riksbanken skapar kontanter. När någon vill låna pengar bokar bankerna upp både tillgångar i form av ”kontotillgodohavanden” och motsvarande skulder ”för utställda kontomedel” i sin balansräkning. Tillgångspengarna överlåts därefter till låntagaren mot en skuldförbindelse med räntevillkor och säkerhet av något slag. På samma sätt försöker bankerna att ånyo (mot säkerheter)  låna ut de kontopengar som via insättningar åter hamnar bland bankernas skulder. Bankerna skapar således inte pengar ur luft som man kan höra, utan mot (förhoppningsvis) fullgoda säkerheter.  Bankernas kontopengar är dessutom fullt ut växlingsbara mot Riksbankens kontanter i bankomater och via banker och butiker.

Men hur och varför har nu över 600 nya miljarder skapats på kort tid? En stor anledning är att staten behövt låna mer då utlovade coronastöd lagts till statens övriga pengabehov. Staten har via Riksgälden emitterat statsobligationer som köpts av finansmarknaden. Bankerna köper alltså statens skuldebrev (obligationer) och betalar med sina egna skuldebrev (kontopengar). Riksbanken får inte köpa statsobligationer direkt av staten, men får däremot köpa ”begagnade” sådana av affärsbankerna. Vilket man gör och man betalar med sina skuldebrev (Riksbankscertifikat). Riksbanken vill gärna hålla nere räntan i landet och betalar därför bra för statsobligationerna. Höga obligationspriser innebär nämligen låga marknadsräntor. Bankerna gör således en bra affär på att äga statsobligationerna en tid för att sedan byta mot Riksbankscertifikat.

I slutändan har alltså dessa tre aktörer bytt skuldebrev med varandra enligt nedan. De av bankerna utgivna kontopengarna ingår i landets penningmängd (M3):

 

Riksbanken har statens obligation som säkerhet för sin skuld och bankerna har Riksbankens certifikat som säkerhet för sin. Staten använder ju snart sina kontopengar, men brukar sägas ha beskattningsrätten av landets invånare som säkerhet för sina lån. Tanken rent principiellt är just att staten med framtida skattemedel ska lösa in sin utfärdade obligation när den förfaller. Då kan Riksbanken lösa in sitt certifikat hos bankerna och de kan boka bort sin uppbokade skuld för utgivna kontopengar. Alla skuldebrev är då borta och penningmängden har återgått till sin ursprungsnivå.

I verkligheten är detta emellertid processer som ständigt snurrar runt, runt med skuldebrev på olika löptider och där nya (större) skuldebrev utfärdas för att lösa in gamla (mindre) skuldebrev och där penningmängden därför sällan minskar. Och staten är naturligtvis inte alltid inblandad. Bankerna lånar ut betydligt mer till hushåll och företag än till staten. Och Riksbanken kan även köpa företagsobligationer, och gör det främst i bostadssektorn. Riksbanken kan betala med sina Riksbankscertifikat som företagen kan växla in hos sin bank och som banken i sin tur kan växla in hos Riksbanken mot ett ökat saldo i bankernas kvittningssystem RIX.

Statsskulden stannade på 1280 mdr vid årsskiftet (vår gissning var 1350 mdr i vår artikel från 15 nov) vilket innebär en ökning med 225 mdr sedan coronautbrottet. Den totala ökningen av penningmängden i samhället (M3) var under samma period 614 mdr.

I grunden har vi alltså statsskuldens ökning som genererat 225 nya mdr. Därefter kan vi studera Riksbankens balansräkning och konstaterar då att den monetära basen ökat med 200 mdr därutöver. Den monetära basen kan ses som Riksbankens indirekta påverkan på penningmängden. Den består av utgivna kontanter, utställda riksbankscertifikat samt saldot mot bankerna i deras avräkningssystem RIX. Sedan 2015 har Riksbanken varit aktiva med ”quantitative easing” QE, dvs köpt på sig obligationer och betalat med en ökad mängd riksbankscertifikat. Därigenom håller man räntenivåerna nere och ger bankerna utrymme (?) att öka mängden pengar för att locka fram ekonomisk aktivitet.  Notera dock att det är bankerna som tar besluten om att utöka penningmängden/utlåningen och att de kräver bankmässiga säkerheter för sina lån. (Exakt hur Riksbankens ”indirekta påverkan” således fungerar kan vi ännu inte förklara – någon som vet?)

Sedan 2018 har utestående riksbankscertifikat kretsat runt 400 mdr. Under coronapandemin har Riksbanken i stället låtit bankernas saldo i kvittningssystemet RIX dra iväg från 100 till 500 mdr.

På så sätt har Riksbanken närapå dubblerat den monetära basen nu under coronaperioden. Och till skillnad från under finanskrisen 2008-2010 har man denna gång lyckats locka bankväsendet att expandera den totala penningmängden hos allmänheten (M3) med ytterligare 190 mdr. Zoomar vi in på vad som hänt under coronaperioden, sedan februari, så har vi följande bild.

Vi noterar alltså att staten har bidragit med 225 mdr, i form av statsobligationer som bankerna köpt för nya pengar. Riksbanken har därutöver (indirekt) bidragit med 199 mdr och bankväsendet själva med ytterligare 190 mdr utöver Riksbankens stimulans. Totalt 614 mdr.

Penningmängden har alltså ökat med 16,4% sedan i februari samtidigt som produktionen i landet, BNP, har minskat. Om det blir så mycket mer pengar i omlopp, men mindre mängd varor och tjänster, så ska enligt ekonomisk teori och enkel vardagslogik pengarna bli mindre värda, dvs inflationen ta fart. Men detta händer inte. Verkligheten är uppenbarligen mer komplicerad än att den låter sig fångas i en så enkel teori. Penningmängden avspelar en mängd belånade tillgångar och så länge tillgångarna anses hålla sitt värde verkar det vara svårt att driva inflation genom att öka mängden pengar genom att belåna ännu fler tillgångar.

Likväl tänker Riksbanken uppenbarligen utöka sina stimulanser, dvs ge ännu mer incitament åt bankerna att låna ut ännu mer till företag och hushåll. Lån som förväntas driva på BNP och inflation, men som vid framtida återbetalning naturligtvis i samma utsträckning kommer att bromsa upp ekonomin i motsvarande mån (och som därför kanske aldrig kommer att hända?). Som vi noterade i artikeln 15 nov oroar knappast vår statsskuld, möjligen företagens och hushållens. Därtill har vi oron för att våra experter förlitar sig på teorier som inte verkar stämma.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?

Lämna en kommentar.