Tid är pengar och den enes bröd …

Bild: QiFO
Regelbundet läser och hör vi om stora, ibland enorma ekonomiska satsningar, oftast i offentlig regi, någon gång med undertoner av glädje och stolthet när det handlar om efterlängtade insatser, men förmodligen oftare i sorg eller vrede när det handlar om kanske nödvändiga men i grunden oönskade uppoffringar. Det må handla om nya snabbtåg, Nya Karolinska Sjukhuset, skolan, åldringsvården eller invandringen. Sällan är det någon som noterar att den enes kostnad är den andres intäkt. Per definition. Den som har att bestrida kostnaden må känna all världens bitterhet, men någon annan kommer att njuta intäktens ljuva sötma och summan är alltid plus minus noll. Alltid! Den privatekonomiska slutsatsen torde därför helt bero på om den som tillfrågas är betalare eller betalningsmottagare. Skattebetalare och BCG-konsulter svarar olika. Men hur ser det ut ur ett samhällsekonomiskt perspektiv? Även om jag starkt ifrågasätter BNP-begreppets centrala plats i den ekonomiska debatten, så ska jag ändå här försöka resonera kring dessa frågor ur just BNP-perspektivet. Läs mer