Och akademiens kommentar är …
Jaha, så har vi fått negativ styrränta. Och vi ska öka på vår penningmängd därtill för att pressa fram ett minskat värde på våra pengar, vilket tydligen är viktigt.
Det var min oförståelse för dessa penningpolitiska frågor som jämte BNP´s och tillväxtens mysterium fick mig för en del år sedan att på riktigt försöka l-ä-r-a mig nationalekonomi. Efter att ha tagit mig igenom universitetets B- och C-nivåer med hoppet i behåll – om än med vissa farhågor då det uteslutande handlade om teorier och modeller – så sprack det redan på D-nivån. Den obekväma verkligheten gavs fortsatt minimalt med utrymme, bara så pass att det motiverade ännu mer avancerade teoretiska matematiska modelleringar. Nationalekonomin föreföll vara kidnappad av matematiker och deras modeller må heta Ramses eller vad som helst annat, och ha hur många parametrar som helst, men de verkar inte vara förankrade i den gren av beteendevetenskaperna som heter ekonomi.
Så småningom, för snart två år sedan, kom jag igång här på QiFO.se där jag löpande dokumenterar mina rön och tankar. Min bloggröst är förvisso inte särskilt stark, men nu känns det ändå som att vi blir allt fler som anar att inga räntesänkningar i världen mer kan locka fram fler lönsamma investeringsidéer. (Jo förstås – om det blir negativa utlåningsräntor – då ska ni få se på utlåningsgnistor!) I min artikel för två veckor sedan noterade jag belåtet att såväl SEB´s som Nordeas chefsekonomer uttrycker samma farhågor som jag och nu gav Peter Malmqvist på ett utmärkt sätt uttryck för samma kritiska inställning i DI samma dag senaste räntebeskedet kom. Den sänkta tiondelen från 0 till -0,1 är ju förvisso spektakulär då den bryter noll-nivån, men i sak är den inte mer investeringsstimulerande än vad en sänkning från 6,4 till 6,3 vore. Och att locka/tvinga konsumenter att avstå från banksparande torde snarare leda till finansiell oro än till en press uppåt på produktionsresursernas priser. Tror någon verkligen att vi blir mer motiverade att öka vår lånefinansierade konsumtion nu? Vad är det vi ska konsumera mer av med billiga lån? Utan inflation måste vi ju betala tillbaka hela, ja kanske mer än hela lånebeloppet. Däremot kan man förstå att börsens aktörer firar. Mer pengar som måste placeras leder till höjda kurser. Yippie, yuppie! Fast denna slutsats är det fler än jag som drar och följaktligen börjar redan varningarna dugga för att vi har en börsbubbla på gång. För att då upprepa en av mina ventilerade käpphästar här på bloggen – och som i sina detaljer presenterades 2013-08-27 – är det ju märkligt att börsen inte rapporterar sammanvägda P/E-tal för alla olika bransch- och totalindex. Allt som behövs är ju de senaste fyra kvartalens redovisade resultat per bolag som vägs samman på samma sätt som börskurserna gör. Varför ska denna information vara förbehållen proffsen med egna analysavdelningar? P/E-talet är kanske inte det perfekta bubbelmåttet, men då det visar antalet årsvinster som är diskonterade i aktiekursen är det likväl det särklass bästa som finns inom räckhåll. Aktiebörsernas samlade P/E-tal behövs för den allmänna ekonomiska debatten!
Under hela resonemanget med negativ ränta ligger rädslan för att en allmän insikt om att priserna framöver kommer att sjunka kan få oss alla att vänta med våra inköp, vilket skulle leda oss in i en nedåtgående spiral vad gäller ekonomisk aktivitet, alltså sjunkande BNP. Men är inte, som Peter Malmqvist så väl beskriver, den rädslan helt obefogad? I tider av verklig knapphet, såsom vi hade det för 100 år sedan, när strumpor alltjämt stoppades och trångboddheten var stor, kunde det sannolikt vara så att människor utnyttjade möjligheten att vänta in billigare priser om man nu anade att sådana var i kommande. Men inget tyder på att vi beter vi oss så i 2010-talets Sverige. Vi byter hellre telefon oftare än mer sällan trots – eller kanske just för – att priserna sjunker.
Man talar också om våra alltför låga inflationsförväntningar som en orsak till problemet. Jag kan inte tänka mig att dessa räntesänkningar och penningmängdsstimulanser kan få andra effekter än att mina och andras inflationsförväntningar sjunker ytterligare. Varför håller man annars på med dessa stimulansåtgärder?
Min hypotes, som jag ideligen vädrar här i väntan på att någon förklarar varför den bör förkastas, är att vi har deflation eftersom vi i globaliseringens och datoriseringens underbara spår har fått överkapacitet och överproduktion i flertalet branscher. All teknisk utveckling – och den är stark i dessa internettidernas barndom – leder till effektivare produktionsmetoder och mer innehåll i våra produkter och tjänster för samma kostnad som tidigare och/eller sänkta priser på varor och tjänster i leverantörernas jakt på marknadsandelar.
Så Riksbankens kamp för inflation är nog fruktlös. Marknadskrafterna och teknikens utveckling ger oss den prisutveckling vi ska ha. Vårt välstånd ökar likväl år från år – mer än vad som syns i BNP – just tack vare att vi får allt mer och bättre innehåll i våra produkter och tjänster. Så vilket är problemet som måste lösas?
Tja, det var min hypotes. Det skulle vara intressant att få ta del av vad den nationalekonomiska akademien säger. Men de kanske behöver tänka ett tag till ….?