Archive for februari, 2015

• 25 februari, 2015

  Och akademiens kommentar är …

  

  Jaha, så har vi fått negativ styrränta. Och vi ska öka på vår penningmängd därtill för att pressa fram ett minskat värde på våra pengar, vilket tydligen är viktigt.

  Det var min oförståelse för dessa penningpolitiska frågor som jämte BNP´s och tillväxtens mysterium fick mig för en del år sedan att på riktigt försöka l-ä-r-a mig nationalekonomi. Efter att ha tagit mig igenom universitetets B- och C-nivåer med hoppet i behåll – om än med vissa farhågor då det uteslutande handlade om teorier och modeller – så sprack det redan på D-nivån.  Den obekväma verkligheten gavs fortsatt minimalt med utrymme, bara så pass att det motiverade ännu mer avancerade teoretiska matematiska modelleringar. Nationalekonomin föreföll vara kidnappad av matematiker och deras modeller må heta Ramses eller vad som helst annat, och ha hur många parametrar som helst, men de verkar inte vara förankrade i den gren av beteendevetenskaperna som heter ekonomi.

  Så småningom, för snart två år sedan, kom jag igång här på QiFO.se där jag löpande dokumenterar mina rön och tankar.  Min bloggröst är förvisso inte särskilt stark, men nu känns det ändå som att vi blir allt fler som anar att inga räntesänkningar i världen mer kan locka fram fler lönsamma investeringsidéer. (Jo förstås – om det blir negativa utlåningsräntor – då ska ni få se på utlåningsgnistor!) I min artikel för två veckor sedan noterade jag belåtet att såväl SEB´s som Nordeas chefsekonomer uttrycker samma farhågor som jag och nu gav Peter Malmqvist på ett utmärkt sätt uttryck för samma kritiska inställning i DI samma dag senaste räntebeskedet kom. Den sänkta tiondelen från 0 till -0,1 är ju förvisso spektakulär då den bryter noll-nivån, men i sak är den inte mer investeringsstimulerande än vad en sänkning från 6,4 till 6,3 vore. Och att locka/tvinga konsumenter att avstå från banksparande torde snarare leda till finansiell oro än till en press uppåt på produktionsresursernas priser. Tror någon verkligen att vi blir mer motiverade att öka vår lånefinansierade konsumtion nu? Vad är det vi ska konsumera mer av med billiga lån? Utan inflation måste vi ju betala tillbaka hela, ja kanske mer än hela lånebeloppet.  Däremot kan man förstå att börsens aktörer firar. Mer pengar som måste placeras leder till höjda kurser. Yippie, yuppie!  Fast denna slutsats är det fler än jag som drar och följaktligen börjar redan varningarna dugga för att vi har en börsbubbla på gång. För att då upprepa en av mina ventilerade käpphästar här på bloggen – och som i sina detaljer presenterades 2013-08-27 – är det ju märkligt att börsen inte rapporterar sammanvägda P/E-tal för alla olika bransch- och totalindex. Allt som behövs är ju de senaste fyra kvartalens redovisade resultat per bolag som vägs samman på samma sätt som börskurserna gör. Varför ska denna information vara förbehållen proffsen med egna analysavdelningar? P/E-talet är kanske inte det perfekta bubbelmåttet, men då det visar antalet årsvinster som är diskonterade i aktiekursen är det likväl det särklass bästa som finns inom räckhåll. Aktiebörsernas samlade P/E-tal behövs för den allmänna ekonomiska debatten!

  Under hela resonemanget med negativ ränta ligger rädslan för att en allmän insikt om att priserna framöver kommer att sjunka kan få oss alla att vänta med våra inköp, vilket skulle leda oss in i en nedåtgående spiral vad gäller ekonomisk aktivitet, alltså sjunkande BNP. Men är inte, som Peter Malmqvist så väl beskriver, den rädslan helt obefogad?  I tider av verklig knapphet, såsom vi hade det för 100 år sedan, när strumpor alltjämt stoppades och trångboddheten var stor, kunde det sannolikt vara så att människor utnyttjade möjligheten att vänta in billigare priser om man nu anade att sådana var i kommande. Men inget tyder på att vi beter vi oss så i 2010-talets Sverige.  Vi byter hellre telefon oftare än mer sällan trots – eller kanske just för – att priserna sjunker.

  Man talar också om våra alltför låga inflationsförväntningar som en orsak till problemet. Jag kan inte tänka mig att dessa räntesänkningar och penningmängdsstimulanser kan få andra effekter än att mina och andras inflationsförväntningar sjunker ytterligare. Varför håller man annars på med dessa stimulansåtgärder?

  Min hypotes, som jag ideligen vädrar här i väntan på att någon förklarar varför den bör förkastas, är att vi har deflation eftersom vi i globaliseringens och datoriseringens underbara spår har fått överkapacitet och överproduktion i flertalet branscher. All teknisk utveckling – och den är stark i dessa internettidernas barndom – leder till effektivare produktionsmetoder och mer innehåll i våra produkter och tjänster  för samma kostnad som tidigare och/eller sänkta priser på varor och tjänster i leverantörernas jakt på marknadsandelar.

  Så Riksbankens kamp för inflation är nog fruktlös. Marknadskrafterna och teknikens utveckling ger oss den prisutveckling vi ska ha. Vårt välstånd ökar likväl år från år – mer än vad som syns i BNP – just tack vare att vi får allt mer och bättre innehåll i våra produkter och tjänster. Så vilket är problemet som måste lösas?

  Tja, det var min hypotes. Det skulle vara intressant att få ta del av vad den nationalekonomiska akademien säger. Men de kanske behöver tänka ett tag till ….?

  

  Inga kommentarer / Makroteori / PO Hörnqvist

  Gilla / Twittra

• 18 februari, 2015

  Eurotankar

  

  Eurokrisen heter en bok av Stefan de Vylder som jag kan rekommendera varmt. På ett enkelt och lättfattligt sätt tar han läsaren igenom alla turer från Eurosamarbetets förstadier till den blommande krisen 2012. Stefan döljer inte sin egen Euro-kritiska ståndpunkt, men redogör även för andras argument och – framför allt – han gör ett komplicerat skeende begripligt.

  Inledningsvis förklarar han grundbegreppen Budgetunderskott och Finansiellt Sparande, vilket jag lät mig inspireras av i en artikel härförleden om Investeringar och Sparande. Här blir det i vissa delar därför en repetition, men också en vidareutveckling eftersom huvudfrågan här är Euro-unionen.

  Det naturliga har i modern tid varit att varje nation haft sin egen valuta, vilket skapat möjligheter för landet att driva en penningpolitik, dvs försöka styra den egna valutans värde gentemot andra valutor, sättande av räntenivån i landet och bestämmandet av penningmängden. Därtill har nationen i Finanspolitikens skatte- och bidragsregler de övriga verktyg som behövs för att administrera landets ekonomi.

  Regelbundet har försök gjorts att hålla valutakurser fasta gentemot guld eller mot varandra, i vällovligt syfte att skapa trygghet och stabilitet i världsekonomin. Stefan beskriver väl hur alla sådana försök genom historien misslyckats. Så frågan är – varför ens försöka förena flera nationer till en och samma valuta? Naturligtvis lockar möjligheten att förenkla handel och närmare samarbete mellan länderna, men de Vylder noterar uppmärksamt att Eurosamarbetet knappast minskat spänningarna mellan de deltagande länderna.

  De allra flesta kännare pekar på de inneboende svårigheterna för ett land att driva sin egen finanspolitik, samtidigt som penningpolitiken överlåts till en överordnad unionsledning. En linje som vissa företräder är därför att förorda även närmare finanspolitiskt samarbete. Detta är också den väg vi nästan obemärkt vandrar på när vi allt eftersom antar gemensamma bankregler och går in i allt mer detaljerade finanspakter. Huruvida man stannar vid en finansiell union eller därefter går vidare mot en total politisk federation är väl den fråga som kommer därefter – om vi fortsätter på den inslagna vägen.

  Andra som också noterar svårigheterna med gemensam penningpolitik men nationell finanspolitik ger den motsatta rekommendationen. Länder som inte passar in i valutaunionen ska inte heller vara med. Och här menar då de Vylder att tex Grekland såsom kanske tydligaste kandidaten bland de ”svaga” GIIPS-länderna  (Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien) är så avvikande från Euro-områdets kärna Tyskland/Holland att landets ekonomi därför skulle må bättre av att lämna Euron.

  Självfallet handlar det här inte om att besvara några enkla enkätfrågor för att avgöra vilka länder som passar tillsammans i en valutaunion. Uppenbarligen passar Sveriges län rätt bra ihop, trots den stora spridningen i naturgeografiska förutsättningar, befolknings- och näringslivsstruktur. Men om vi kunde mäta länsvisa budgetunderskott och skuldnivåer kanske vi skulle få se en annan bild? Har vi månne vårt eget Grekland bland oss? Finns där månne ett län som behöver och får övrigas stöd år efter år eftersom man inte får sin egen ekonomi att gå ihop?

  Nåväl – om en Eurokritisk falang nu hävdar att produktivitetsutvecklingen är för dålig i de svagare medelhavsländerna jämfört med förhållandena i de nordligare delarna av Europa för att de ska må bra i en valutaunion, kan man kontra med att de framsteg som görs ”i norr” vad gäller effektivisering av produktion och administration, inte minst inom offentlig sektor, ingalunda är patentskyddade.  De går att installera även ”i söder”.

  Huvudargumentet för en egen valuta är att man då har möjligheten att (låta marknaden) devalvera densamma, så att man själv får hjälp att fördyra sin import och förbilliga sin export så att en balans lättare kommer till stånd. Det är precis vad de lidande GIIPS-länderna behöver, då man hamnat i stora underskott som löpande täcks med dyra lån. Men i praktiken innebär ju ett devalverande att landet ”exporterar sin arbetslöshet”. Och hur solidariskt är detta i en internationell gemenskap?

  Den upparbetade skulden är för devalverande länders offentliga sektorer ofta till utländska fordringsägare och sådana skulder är normalt i utländsk valuta och minskar så klart inte vid en devalvering. (I stället blir de värre – uttryckt i den egna valutan.)  Men offentliga sektorn har också ofta skulder till såväl hushåll som näringsliv i det egna landet och dessa skulder blir – i alla fall indirekt – mindre betungande. De landsmän som får tillbaka sina utlånade pengar upptäcker i gengäld att dessa inte räcker lika långt i internationella sammanhang längre. Huvudpoängen med devalvering är emellertid att produktion och export ska få en skjuts så att inga nya skulder ska uppstå utan att man kan hamna i överskottsläge och börja beta av sin upparbetade skuld.

  En angränsande stor fråga är om man ska bromsa eller gasa sig ur en kris av den typ som GIIPS-länderna hamnat i. De internationella fordringsägarna har ju begärt att man ska bromsa, medan den nya grekiska regeringen tex förefaller vilja gasa. För att diskutera dessa frågor tar vi utgångspunkt i artikeln om Sparande och Investeringar, där vi noterade att varje lands ekonomi kan beskrivas som:  Y = C + I + (X-M). Produktion är summan av konsumtion, investeringar och bytesbalans; export minus import. Bytesbalansen kallas också landets Finansiella Sparande.

  Därtill består varje land av fyra huvudsakliga samhällssektorer; Hushållssektorn, Finanssektorn, Näringslivet och Offentliga Sektorn. För varje sådan sektor finns samma ekvation Y = C + I + (X-M) och när dessa konsolideras (summeras med borttag av interna mellanhavanden mellan sektorerna) så framträder en statisk bild av landets ekonomi. Av medias rapportering är det svårt att riktigt fånga situationen i GIIPS-länderna. Vad gäller Grekland vet vi att landets totala BNP (alltså Y) minskat länge och kraftigt och att offentliga sektorns skuld (egentligen bara statens) är hopplöst stor. På så grund information är det svårt att riktigt förstå läget. Lite bättre känsla för ett lands ekonom får man med hjälp av ett sektorvis sammandrag, typ det som nedan visar de svenska national- och finansräkenskaperna 2008. (Uppgifterna är tagna från min egen gamla kandidatuppsats men lätt tillrättalagda för att dölja mindre avstämningsproblem som är irrelevanta i detta sammanhang.)

  
  Som gammal bokhållare undrar man varför just offentliga sektorns skuld (1602 ovan) i andel av rikets intäkt (2771 ovan) är så viktig? Varför är inte landets finansiella nettoskuld (7866-7621=245) viktigare, eller offentliga sektorns finansiella nettoskuld (=nettofordran ovan). Offentliga sektorn har ju rätten att beskatta sina företag och medborgare så nog är det väsentligt om det är landet eller ”bara” offentliga sektorn som går med underskott. I exemplet ovan är ”statsskulden” (Offentliga sektorns skuld) 58%, men landets finansiella nettoskuld (Finansiella tillgångar – Skulder) bara 9% av rikets förädlingsvärde. När man analyserar företag är även reala tillgångar intressanta i soliditetsberäkningen som är grunden för en kreditbedömning. Ovan är soliditeten 50%. Varför är det inte viktigt vid analys av länder?

  Ovanstående siffror är som påtalat från Sverige före Lehman-Brothers-kraschens effekter och förmodligen långt ifrån förhållandena i dagens GIIPS-länder. Men aktuella siffror, för tex Grekland, är så svåra att få tag på, media orkar uppenbarligen inte redovisa dem och de saknas tom i de Vylders eminenta bok. Min poäng är att utan en analys på minst den detaljeringsnivån är det svårt att ge tilltro till varje slutsats och rekommendation. Så jag passar och ger inga rekommendationer för vare sig Grekland eller något annat krisland. Fyra kommentarer dock.

  • Att vidta åtgärder i underskottsländer som minskar BNP (Y) minskar möjligheten att öka det finansiella sparandet. Det gäller att producera mer varor och tjänster, men att exportera dem i stället för att förbruka dem själv.
  • Länder med fordringar på ett underskottsland kanske gör bättre i att söka reglera fordran med varor och tjänster från underskottslandet. Förr eller senare är det så skulden måste regleras. Pekar man finger och ber underskottslandet att ordna ett överskott mot ”någon annan” för att med detta överskott betala sin skuld, ökar risken att man tvingas till skuldavskrivning och inte får någonting alls.
  • Överskottsländer med en blödande offentlig sektor (för stort budgetunderskott och statsskuld) behöver inget externt stöd, de behöver effektivisera sin offentliga sektor eller öka sitt skatteuttag och effektivisera sin skatteindrivning.
  • Länder som kämpat länge med dyra krislån ”förtjänar” skuldavskrivning. Den dyra räntan innehåller en riskpremie som är till för att täcka skuldavskrivningar. Utan sådan blir långivarnas vinst på underskottsländernas misär osmaklig.

  Förhoppningsvis har jag med detta virriga argumenterande lyckats locka er att gå till källorna. Läs tex Stefan de Vylders Eurokrisen.

  Inga kommentarer / Makroteori, Offentlig ekonomi / PO Hörnqvist

  Gilla / Twittra

• 11 februari, 2015

  Om bostadsbristen

  

  Bostadsfrågan är i hetluften. Ett alltför lågt byggande påstås ha gett oss en reell bostadsbrist i landet. Därtill påeldat av låga räntor har bostadspriserna drivits upp till nivåer som vissa anser utgör en riskabel bubbla för samhällsekonomin.  Räntenivån är odiskutabelt rekordlåg, dock känns det lite odokumenterat huruvida vi verkligen har bostadsbrist eller inte. Att vi har för få små billiga bostäder inom tullarna i Stockholm och i motsvarande centrala lägen i andra större städer är givet, men då talar vi inte om bostäder utan om tulipanarosor. Alla vill ha dem, men de finns inte och de går inte att skapa. Läs mer

  Inga kommentarer / Finansiell ekonomi, Grundläggande teori / PO Hörnqvist

  Gilla / Twittra

• 4 februari, 2015

  Sparande (S) och Investeringar (I)

  

  Ett av nationalekonomins trollerinummer är att man bevisar att Investeringar och Sparande i ett samhälle alltid är lika stora, det är varsin sida av samma mynt. Men det är inte så svårt att bevisa om man gör det till en rent semantisk fråga.  Läs mer

  Inga kommentarer / Finansiell ekonomi, Grundläggande teori, Makroteori / PO Hörnqvist

  Gilla / Twittra