200


Bild: Pixabay

Detta är min tvåhundrade artikel på min ekonomiblogg QiFO. Det har tagit lite drygt fyra år. I snitt således nästan en artikel per vecka. Har jag uppnått mina syften och mål? Nja, kanske inte helt, men delvis i alla fall. Huvudsyftet är att dokumentera min egen förkovran inom ämnet ekonomi och det känns tillfredsställande väl uppfyllt. Jag tycker också att jag förklarar ekonomi på ett rätt begripligt sätt.

Ekonomi är läran om hur värde skapas, lagras och förbrukas. Så jag försöker ihärdigt lyfta fram de två centrala aspekterna på nationalekonomi; det handlar om människornas beteende på mikronivå, som kan summeras upp och redovisas i makrostorheter såsom resultat- och balansräkningar.  Ekonomi är alltså en kombination av beteendevetenskap och redovisning. Redovisningsdelen innebär omfattande mätning och klassificering av händelser och företeelser. Mätproblemen är ofta gigantiska, men beteendevetenskapen är kanske ännu mer komplex. En grundläggande teori som är tillämplig i många ekonomiska situationer är den som kallas ”fångarnas dilemma”. (Googla för detaljer!) Utfallet av ditt beslut beror på andras beslut. Kan du lita på din motpart? Svaret på den frågan beror i sin tur på om han kan lita på dig? Så dilemmat bottnar i att man inte vet om man kan lita på sin motpart. Detta är en vanlig situation i ekonomi. Den stora depressionen för snart etthundra år sedan, då människor svalt och frös, men jordägarna föredrog att låta oljan ligga kvar i marken och låta bli att odla mat kan beskrivas med denna paradox. Ingen vågade göra en uppoffring eller satsning, för man visste inte om man skulle få något tillbaka. Om alla andra fegade ur skulle min satsning bli till förluster. Bättre då att låta mina resurser förbli outnyttjade tills bättre tider kommer.

Dock är ekonomin väldigt outvecklad och fackekonomerna står handfallna och tysta när olika partsintressen i ekonomins namn kastar motsägelsefulla ”sanningar” mot varandra. Jämförelsen med religionen ligger väldigt nära till hands. För att ta ett aktuellt exempel så hänvisade jag helt nyligen till en artikel där nationalekonomen och statssekreteraren Karolina Ekholm faktiskt medger att ökad jämlikhet sannolikt leder till ökad tillväxt. Men nu i veckan kunde vi läsa på DN debatt hur tre ledande representanter för Svenskt Näringsliv, med åberopat vetenskapligt stöd hävdar motsatsen, vi måste faktiskt sänka skatterna för högavlönade, det kommer att ge oss en extra skjuts i det så heliga BNP-racet. Den enda sanningen i denna idé-konflikt är att det inte finns någon garanterad rätt skatteväg för att öka tillväxttakten i BNP, det handlar om hur människorna beter sig när de ställs inför de regler som införs. Utfallet kan skilja sig åt mellan två olika länder eller i samma land mellan två olika tidsepoker. Och mest sannolikt spelar andra frågor och förhållanden mycket större roll för BNPs utveckling än skattenivåerna, så det kommer i efterhand att vara mycket svårt att påvisa de samband som kontrahenterna anför. Tänk om någon etablerad och erkänd fackekonom vågade kliva fram och förklara detta!

Tyvärr verkar det som om de hellre gräver ner sig i modeller och försöker räkna ut vilken av två tvistande idéer som är mest rätt. Personligen tror jag att sambandet mellan ökad jämlikhet och ökad tillväxt är starkt, detta baserat på teorin att de fattigaste är mest benägna att använda tillkommande köpkraft på varor och tjänster som ingår i BNP. I alla fall i Sverige av idag. Men jag hävdar naturligtvis inte att detta är en allmängiltig evig sanning. Dessutom tycker jag att jämlikhetsfrågan har en humanistisk/livsfilosofisk/politisk dimension som tyvärr aldrig kommer fram. Vi måste våga diskutera vilken jämlikhet, mätt som gini-koefficient, vi ska sträva mot i samhället. Det är viktigare än inflationsmålet. Om den underliggande ojämlikheten vad gäller inkomster och förmögenheter anses för hög måste transfereringarna öka, i annat fall kan de minskas. Inkomstutjämning är för samhället ingen skatteinkomst, det är ett nollsummespel. Detta busenkla ekonomiska samband vill ingen heller förklara.

Intressant också att representanterna för Svenskt Näringsliv så hårt betonar detta med livsinkomst och att vi måste ge en större premie för de som väljer att universitetsutbilda sig. Jag hoppas att de i sina beräkningar hanterar studielånet neutralt, alltså så att det höjer studenternas nettoinkomst under lånetiden och sänker den under återbetalningsåren. Sett i ett livsperspektiv är det således endast räntan som sänker livsinkomsten för de som genomgår högre studier. Och nog inbillar jag mig att CSN´s räntesatser är ganska måttliga, jämfört med löneskillnaden mellan en gymnasieingenjör och en civilingenjör? Säkert finns dock högskoleutbildningar som inte ”betalar sig” och det hoppas man att hugade studenter tar reda på innan de flyttar till universitetsorten. Möjligen är det så att politikerna av sysselsättningspolitiska skäl vill hålla ungdomar från arbetsmarknaden så länge som möjligt och därför verkat för ökade formella utbildningskrav på så många områden i samhället som möjligt. Tilläggas ska dock även att livstillfredställelse kanske ska väga lika tungt som livsinkomst innan man klagar på olika utbildnings- och yrkesvägar. Det kanske kan vara värt en ekonomisk uppoffring att få ett arbete som är mer utmanande, intressant och varierat än de som erbjuds outbildad arbetskraft? Och dessutom får man en, enligt många, trevlig och berikande studentperiod på köpet.

Andra aktuella frågor som diskuteras mycket just nu är den om frihandel contra protektionism och den om att vissa länder missköter sin ekonomi och därför hotar den internationella stabiliteten. Grekland t.ex. sägs ha levt över sina tillgångar och lånat till sina offentliga utgifter, pensioner och annat. Inte många inser att vissa länders kroniska underskott i sin utrikeshandel definitionsmässigt är en spegelbild av andra länders kroniska överskott. Tyskland och Sverige tex. Att ge nya lån för att lösa gamla lån kan aldrig lösa några problem. Effektivitet befrämjas av att alla ägnar sig åt det man är bäst lämpad för och sedan handlar med varandra. Men alla länders handel måste över tid vara i balans. Här har Trump en poäng! Underskottsländer måste därför av självbevarelsedrift minska sin import för att i stället promota egen tillverkning – dock utan tullar eller andra handelshinder. Överskottsländer bör å sin sida öka sin import från underskottsländer, annars hotar nödvändigheten att skriva bort fordringarna.  Denna busenkla logik som gäller mellan olika länder, gäller självfallet också mellan olika regioner inom ett och samma land. I Sverige har vi kroniska underskottsregioner som kontinuerligt får sina underskott efterskänkta. Inget konstigt med det. Samma logik gäller mellan alla ekonomiska aktörer, till och med mellan olika individer.

Misslyckandet med QiFO består i det begränsade genomslaget. Endast ett fåtal av mina privata vänner följer bloggen, så hur ska jag då tro att andra ska orka göra det. Och det är ju ändå för vanligt folk, för ickeekonomer, som jag vill förklara ekonomins väsen, hur det hänger ihop. Jag vill förklara att den ekonomiska vetenskapen sannolikt näst teologin är lägst stående på vetenskapshimlen, och att den ekonomiska politiken är skuggspel med mycket liten praktisk betydelse för medborgarna. Ett sådant budskap är naturligtvis svårsålt till etablerade ekonomer, både de med akademisk och de med politisk inriktning. För motfrågan de med all rätt ställer lyder så klart: ”Vem är han som försöker racka ner på oss och det vi uträttar? Är det någon man behöver bry sig om?” Det är det naturligtvis inte.

Men jag saknar inte heller läsare helt, jag har ändå kommit upp i över 20 minuters lästid per dag, vilket naturligtvis innebär att det sett över tid trots allt är rätt många som besöker QiFO. Så endera dagen kanske någon etablerad ekonom hänger på och då …..

Nåväl, efter 200 publicerade artiklar får vi se vilken riktning bloggen tar. Kanske fortsätter jag som tidigare, kanske prövar jag nya grepp. Framtiden är som oftast oförutsägbar. Stort tack emellertid till Er som tagit del av någon av dessa 200 artiklar.

Ge dina synpunkter. Vad tycker du?
  1. Thomas Holm says:

    Tack själv PO. Som alltid läsvärt och intressant. Jag brukar ju kommentera och denna gång hoppar jag på ditt påstående att inkomstutjämning är ett nollsummespel. Det är näppeligen så att de pengar som kommer in går ut. Det finns som bekant en hel del som jobbar just med fördelningen av pengarna. Dessa individer gör inte det gratis och därför blir det mindre pengar ut än in.
    Vad skall du göra sen? Kanske en bok om nationalekonomi. Nationalekonomi för dummies?
    Thomas

    Svara
    • PO Hörnqvist says:

      Hej Thomas. Visst är det så att skattemyndigheten och försäkringskassan mfl berörda delar av den offentliga sektorn i sig kostar pengar, precis som croupiern som sköter omfördelningen av casinoinsatserna. Men att en del av insamlade transfereringsmedel går till de som sköter själva transfereringssystemet och till dessas underleverantörer är också en del av själva omfördelningen. Ingenting försvinner till skatteparadis i alla fall. Så jag tror ändå att den administration som finns här knappast på något allvarligare sätt hotar mitt resonemang. ”I princip” är transfereringssystemet ett nollsummespel.
      Och kanske skriver jag en barnbok i ämnet nationalekonomi så småningom. Men jag fortsätter nog ändå med min blogg ett tag till.

      Svara

Lämna en kommentar.